Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/7

Den här sidan har inte korrekturlästs

Benägne Läsare.

DEt är en afgiord saak/ at så länge man altid kan äga en ting/ frågas intet myc- ket derefter/ ehuru behagelig den ock wa- ra må; Men om den samma ur wägen är / och swår at åter bekomma / läng- tas den så mycket mehra efter / ock hålles i större wär- de. Wår Nordiske Skalde-Qwinna Fru SOPHIA ELISABETH BRENNER, som sig genom sin lärdom i hela Werlden giordt be- kant, och många Curieuse med sina Sinrika Poe- tiske Dickter fägnat, är nu efter Naturens lag nedergången i det tysta/ och kommer aldrig åter til Oß tilbakas igen; Hennes Harpa/ som både med frögde- fulla och sorgelige Thoner instämbt/ ligger således ostämbd och obrukelig; Hennes Sång/ war fuller i lifstiden behagelig/ men som altid något nytt af Hen- ne förwäntades/ giorde man ey deraf den Högacktning som det i sig sielf wärdt war; nu åter/ sedan Hon alde- les tystnat/ och aldrig mera fägnar någon med sin Sång på Jorden/ saknas så wäl Hennes Person/ som des up- byggelige och nöysamme Dickter. Hon trodde sielf i sin lifstid/ at Hennes Poetiske arbete skulle efter Döden mera begiärligit blifwa/ ty sammanletade och öfwersåg Hon sina/ några åhr tilbakas/ tijd efter annan utgån- gne Poetiske Dickter, och lämbnade dem på Tryc- ket åt Efterwerlden åhr 1713. i den mening/ at sedan emot sin annalkande ålderdom/ hwila sina sinnen/ ifrån sådant Hufwudbry/ Poetiske tanckar och infall; men nå- got derefter blef Hon wid allahanda tilfällen anmodad