Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/77

Han har en tämlig tid mig fölgt på alla wägar; Hwar tröskel jämte mig tillika trampat på, Wi fölgs än daglig åt, och hwar han stanna plägar, Dit har jag redan gått, förr än jag lärde gå: Hans Namn, bland mina Rim, blir ock på några ställen, Dock icke som mig tycks, til hans förklening nämt, Där elljest mången fins, som för den kulne sällen, Har utan fog och skiäl, de blödigsinte skrämt: Nu se’n jag mer och mer hans närwist warse blifwer, Hans bild och Conterfey lifachtigt hos mig ser, Om någon drifft är qwar som mig til rimma drifwer, Så blir det endast den, som han wid handen gier: Där har jag ämne nog i alt som faller före, At skönja hwad som mig och allom förstår; At oß är föresatt ett mål, ett rättesnöre, För döden, det ock han ei öfwerskrida får; At jag ei skapat blef wid mull och dy at låda, At jag där oppe har mitt arf, mitt hem, mitt hopp, Där jag förklarat skal den stora GUDen skåda, Den mig från dödsens sömn igen skal wäcka opp; Så distillerar jag den bittra dödsens galla, Mig til en hälsosaft och liuflig Panace, Alt hwad en enda gång man händer förefalla, Om det ei ångras skal, bör giöras med beske. När något sorgligt då, när något dödsfall timar, När någon kär ell’ känd, til hwila sig begier; Hälst sen wår olycks storm från alla kanter stimar Och rusar til, som alt skull’ wändas opp och ner, Ju mer mitt Säjerwerck sig då til ändan kringar, Ju mer jag längtar dit, så at jag mången gång, Mig opp til Zions borg förut i tanckar swingar, Ell’ brister ut som här, i en begrafnings sång. J, som om werldens gunst så ifrigt ehr bemöden Och hållen henne dyr i eder fantasi, Så at för hennes skull, J Siälen nästan döden, Allenast kroppen må des bättre wid sig bli.