Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/79

Hur’ myndig Hennes Man hur’ liuflig Hennes Maka, Hur’ wördat och hur’ säll Hon genom honom war, Det kunna de som bäst betyga och bejaka, Som säja, at man få hans liken haft ell’ har; Hon såg ock lyckan sen hos barnen oförgäten, Förmeras dag från dag, hwad hugnad för en Mor! En del i Kungens Nåd och Höga Ähre-säten, En del på wägen dit, och allesamt i flor: Med största wördsamhet och oförandrat lydna Blef Hon af sina barn och barnabarn bemött, Grefwinnan håller ock för ingen ringa prydna At Hon sin Fru-Mor sielf med kiärlig ömhet skött, När Dawid räknar opp som efter ett Register, De löften, hwilka GUD dem frommom säijer til, Försäkrar han dem sidst, på det där intet brister, At han ock deras tid och dagar öka will, Och härutinnan har wår sälla Friherrinna För många tusen ägdt en märklig fördels-lott, När de som härda längst, till siuttj år plä hinna, Had’ Hon wid nitjo än någras öfwerskått. Här må jag fråga Ehr, J werlds- och köttzlig-sinte, Hwad medgång denne Frun i timlig måtto trytt, Monn Hon har litt på GUD förgäfwes och för inte? Mon Hon i nitti’ år med fåfängt hopp sig brytt? Af allmänt rychte blir på denna frågan swarat, Fru EHRNSTEN ägde här i tiden mycket godt, Den bästa delen blef där åfwan til förwarat, Den wid sin ankomst dit Hon jämwäl redan fått. Jag törs ej täncka på den sörjande Grefwinnan Som åter ser på nytt sin sorg och saknad ökt, Dock lär Hon med förnuft och wisa härutinnan At Hennes tolamod är intet oförsökt.