Den här sidan har inte korrekturlästs
Men efter lyckan alt för ett, Sig kallsint, wrång och afwig tedt, Mot dem som dygden hylla, Des mer will denne wara öm Om deras Heder och Beröm, Och det som brister fylla.
Herr Palmskiöld en af deße war, Som Sig i sina lifstids dar, Ei stort för lyckan krökte, Hon Honom det och röna lätt, At jemwäl hon på intet sätt, Just efter Honom sökte.
Dock har Hans id och redlighet, En större förmån Honom gedt, Än hon åstad kan komma. Fast Han fulländat har Sitt lopp, Är Hans ihogkomst teknat opp, Bland ährliga och fromma,
Och som Han dygden hållit kär, För det som enskylt hennes är. Och henne at behaga, Så lär hon Hans beröm och Namn, Utur förgätenhetens famn, J troß för lyckan, taga.
