Wis mig med en winck allena At min sorg dig är bekant, Si, då skal jag nästan mena At jag hopp til lindring fant:
Tyst! Hwem hör jag til mig tala, Kommer du mig at hugswala, Eller giör min Fantasi Mig til willjes däruti? Dock, hur’ will jag hit förmoda Dig, som har din arfwelått Och det högst Siäle-goda Redan i besittning fått.
Medlertid, skal i mitt minne Din Person til Kropp och sinne, Til min sidste ända-lyckt Bibehållas oförryckt, Tils jag åter wid din sida Mina lemmar sträcka får, Där i trygghet at förbida Glädjen som oß återstår;
Då jag dig på Zions högder Skal omfamna Säll och nögder, Då och döden intet meen Mera mig skal wålla seen, Fast jag honom wäntar dag’lig Sen han hunnit dig så när, At han mig ei obehaglig, När han kommer, komma lär.
