Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/91

Din Drottning, hwilken då den Swenska Kunga-stolen, Bestrålte öfwer alt med Maijestet och glans, Och nu sitt säte har bland Siernor öfwer Polen, Tog Dig til Hauptman an, hwar til Du wärdig fans; Den upsicht som der wid på Slott och Slotz-betiente Af Hennes Maijestet Dig blifwit anbefalt, Din oförtrutne flit, så skiötte och förente, At tiugu twå åhrs tid det wälgiordt war och galt. Ditt sinnes redlighet den weta de betyga, Som stått inunder Dig, at Du en Förman war, Och ingen ann’s förtienst lärt i sin räkning smyga, Och så betientren som sin Drottning gagnat har. Hon blef i medlertid til Himmels-Kronan kallat, Hon, som med Konglig Nåd Dig war en Drottning huld, Om någon olycks-wäg Dig sedan öfwerswallat, Så wiste Du rätt wäl, at det war tidens skuld; För den, för den är bäst behändigt undanwika, Fördenskull wek ock Du bort til Ditt Malmöwijk, Och kunde Du ei där få lefwa som de rika, Så lefde Du i ro, förnögde sinnen lijk; Du feck i tysthet där förnöta Dina stunder, GUDs mildhet, omsorg, wård, på äng och ägor se, Och hwar Du Echo hördt i backar eller Lunder, Där räddes Du ei för ett efter-rop af we. En som med sundt förnuft förlustas af det gröna, Den anser Bygden som ett litet Paradis, Han kan där än en rest af Edens fägring röna, Til sin förnöjelse, sin Skapare til pris: Han äger där en bok, hwar i GUDs egne finger, Sin kiärlek, allwishet och allmacht präntat har, Så at det minsta gräs som sig ur marken stinger, Hans Siäl til tacksamhet och til förundran drar: Ho som på sådant wis för’s i Naturens Skola, Des kraft, omskiftande och under-werckan ser, Dens andachts-stega har hwart skipsel för en spola, På den han Skaparen kan nalkas mer och mer;