Fast Han är hädanrycht i bästa ungdoms wåhren, Så wet, wår lefnad bör ei skattas efter åhren.
Hans hiärta, hwaruti sig ingen falskhet fäst, Hans mun som talte sant, doch erbart aldramäst, Hans fromma upsyn samt Hans altid nögda sinne, Hans lijf som oförskräckt wid Dödens ankomst war, Hans Död som Han i lifw’ å nyo wexlat har, Alt thetta är så wäl bewarat i mitt minne, At tröst och saknad stå som blandade där inne.
Som Solen, när hon här ifrån oß afsked tar, Sen hon, med lust och lius oß gladt och gagnat har, Man hennes blomma ser sig efter henne wända, Den hon med gunst igen bemöter likaleds, Sitt eget aftryck teer i blommans utankrets, Sitt kännemärke ther med strålarne will tända; Så förefaller mig, wår salig dödas ända.
Jag hade, thet är sant, ett utkast redan giordt, At med then böjelsen som man hos Tig försport, Och Tig Naturen med begåfwat fram för andra, At i Titt fosterland bli känder för en man, Af then thet heder hafft, och then ther heder wann; Nu måste Tu i hast en yngling tädan wandra, Och ingen ingen får, på thet som skiedt är, klandra.
Hur’ klandra! skulle wi ha’ ther til håg och fog? J waggan är man ju til döden mogen nog, Wår säng en afbild är til swepning, som til kista; The fromma få ju här på striden aldrig slut, Wi måste här ifrån, thet wete wi förut, Och om det kåstar på när hiertat måste brista, Then kampen är oß swår, men blir likwäl then sidsta.
Dock jag är mäst äntå wid thetta dödsfall monn, Hur’ jag en kiärlig Mor, som mist en lydig Son,
