Sida:Post- och Inrikes Tidningar 1836-01-22.djvu/3

Den här sidan har korrekturlästs

reflexionen. Då man i nyare tider sökt komma till ett mera bestämdt svar, har det blifvit vanligt, att man gjort det till Statens hela ändamål, att åt hvar och en af sina medlemmar utstaka och mot allt främmande intrång skydda en viss krets af rättigheter, eller, med andra ord, att man tänkt sig Staten endast under karakleren af en rätts-anstalt. Detta utgör hvad vi kunna kalla den blott juridiska åsigten af Staten: den utgör den isolerade uppfattningen af det juridiska momentet i Statens idé.

Denna i nyare tider så vanliga åsigt af Statens väsende och ändamål står i en viss motsats mot den, hvilken vi finna hos Grekerna, och till en del äfven hos Romarne. Då man nemligen i våra dagar oftast mera betraktat Staten ur en juridisk än ur en ethisk synpunkt, så betraktade Grekerna den tvertom mera ur en ethisk än ur en juridisk synpunkt. De tänkte den såsom hufvudsakligen åsyftande ett ethiskt ändamål och sammanhållen genom ethiska band, hvaremot de blott ofullkomligt uppfattade dess juridiska karakter af en rätts-anstalt. Enligt hela andan af det Grekiska lifvet och den Grekiska samhällsförfattningen, kände sig individen i den närmaste förening med Staten, i hvars förvaltning och styrelse han personligen mer eller mindre deltog. Han kände sig såsom statsborgare i hela sitt lif och i alla dess förhållanden. Derföre blef det ock ett hufvud-föremål för lagstiftarne att bilda medborgare åt Staten, och att underordna det enskilta lifvet under det offentliga, ett sträfvande, hvilket i synnerhet röjer sig i hela den Spartanska Författningen. Men härmed sammanhängde ock den otipplösliga förbindelse, i hvilken de Grekiska Filosoferna satte Ethiken och Statsläran, i följd hvaraf Statsläran för dem ej blef något annat än en utvidgad, ett helt folk omfattande Ethik. Likasom de i sin Ethik betraktade individens dygd och fullkomlighet hufvudsakligen ur en politisk synpunkt, eller såsom borgerlig dygd, en åsigt, hvilken framträder i full klarhet, om man t. ex. jemför den Sokratiska eller Platonska Sedeläran med den Christna; äfvenså betraktade de i sin Statslära det borgerliga samhället såsom en ethisk förbindelse mellan alla medlemmar af ett Folk. Tydligast röjer sig detta hos Plato, som tänkte sig Staten såsom en förstorad bild af individen, med samma väsendtliga beståndsdelar som denne, och satte Statens, liksom individens, fullkomlighet i del lätta och harmoniska förhållandet mellan dess beståndsdelar under Förnuftets, den högsta ordnande principens, styrelse. Deremot finna vi hvarken i forntidens politiska teorier eller i sjelfva Statsförfattningarna en lika ren och liflig uppfattning af det juridiska momentet i Statens idé. Den subjektiva frihetens och personlighetens begrepp var ännu icke med tillräcklig klarhet fattadt och utbildadt. I utvecklingen af detta begrepp hunno visserligen Romarne betydligt längre än Grekerna, hvarpå den Romerska Lagen med dess utförliga och noggranna bestämningar af alla privaträttliga förhållanden utgör ett märkvärdigt bevis. Men att likväl äfven den Romerska Lagen på långt när icke framställde personlighetens begrepp i dess fullständiga utbildning, ådagalägges tillräckligt genom många af dess stadganden, t. ex. rörande träldomen, det nästan oinskränkta fadersväldet, o. s. v. Deremot ledde Christendomen, dels genom sin uttryckliga lära, dels genom den småningom verkande inflytelsen af sjelfva dess anda, till en renare och fullkomligare uppfattning af detta begrepp. Så väl häraf, som af de många sammanverkande orsaker, med hvilkas uppräknande vi ej här kunna uppehålla oss, genom hvilka individen hos de Ny-europeiska Folken blifvit mindre strängt subordinerad under Staten, än han var hos Forntidens förnämsta Folk, har man att förklara den i nyare tider framträdande utbildningen af begreppet om Staten såsom en rättsförfattning. Men i den mån man klarare uppfattat detta juridiska moment af Statens idé, har man, med en mot den antika motsatt ensidighet, uraktlåtit reflexionen på det ej mindre väsendtliga ethiska momentet af denna idé. Man har vant sig att betrakta Staten endast, eller åtminstone förnämligast, såsom en rättsanstalt. Vill man se de här nämda motsatta ensidigheterna i deras skarpaste bestämning, så jemföre man t. ex. Platos Statslära med Fichtes, sådan denna i den äldre framställningen af hans filosofiska system finnes utvecklad i hans Naturrätt. Den här ifrågavarande ensidigt juridiska åsigten af Staten har för öfrigt förekommit under tvenne olika hufvud-modifikationer. Den har nemligen dels, såsom hos de flesta Franska och Engelska Statsfilosofer, blifvit utbildad i sammanhang med en lägre, empirisk och evdæmonistisk åsigt af lifvet, dels åter, såsom hos Kant och Fichte, stått i sammanhang med en högre och strängare sedelära.

Utan tvifvel måste det medgifvas, att hvarje Stat, för att motsvara förnuftets nödvändiga fordran, måste till sin yttre form äga karakteren af en rättsanstalt. Införandet och bibehållandet af ett orubbligt rätts-tillstånd, såsom ett oundgängligt vilkor för förnuftiga och fria varelsers fortvarande sammanlefnad, är onekligen det första man af den borgerliga samhällsföreningen har att fordra. Men deraf följer ej att Statens hela idé ej innehåller något mera och högre än begreppet om en sådan rätts-anstalt. Tvertom röjer det sig lätt vid en närmare undersökning, att rätts-tillståndet sjelft blott utgör ett oundgängligt vilkor för något högre, och att det egentligen är såsom ett medel och vilkor för detta högre, som det inför förnuftets domstol äger ett värde. Om nemligen det måste medgifvas, att ett rätts-tillstånd erfordras för möjligheten af förnuftiga och fria varelsers fortvarande och tryggade sammanlefnad; så blir vidare frågan: hvartill fordras sjelfva denna sammanlefnad? Hvilket är dess högsta genom förnuftet uppgifna ändamål? Utan tvifvel måste vi söka detta i det, som utgör menniskans högsta bestämmelse, den fullkomligaste möjliga realisation af sjelfva mensklighetens idé, hvilken ej kan vinnas genom individernas isolerade verksamhet, utan endast genom deras oafbrutna lefvande vexelverkan, deras sammanbindning till ett organiskt helt. Vi komma härigenom till idéen af en organisk förening af förnuftiga och fria varelser. Betraktad i sin vidsträcktaste omfattning utgör denna det allmänna menskliga samhället. Af detla är åter hvarje folk en särskilt afdelning, hvilken sjelf utgör ett mindre Helt, sammanhållet genom allt det, som ger ett folk dess bestämda nationalitet. Äfven detta mindre Hela måste då utan tvifvel tänkas såsom en organisk förening af förnuftiga och fria varelser, åsyftande att bereda och främja den fullkomligaste realisation af mensklighetens idé, som inom detta folk under gifna omständigheter och förhållanden kan vinnas. Det är denna organiska förening som utgör en Stat, i detta ords fullständiga betydelse.

Vilje vi göra oss närmare reda för denna åsigt af Statens väsende, så måste vi fråga oss: hvad innebär det här angifna begreppet af hvad vi kallat realisationen af mensklighetens idé inom ett bestämdt folk? — I detta begrepp ligga trenne väsentliga momenter. Till realisationen af mensklighetens idé inom ett folk hör nemligen först och främst den fullkomligaste möjliga utveckling af alla ett folks högre andeliga krafter, eller, med andra ord, den fullkomligaste möjliga utveckling af dess intellektuella, sedliga, religiösa och æsthetiska bildning: vidare en lika fullkomlig utveckling af allt hvad vi kunna kalla ett folks materiela verksamhet eller industriela lif, under hvilken benämning vi sammanfatta alla de menniskokraftens yttringar, hvilka åsyfta att utvidga menniskans herravälde öfver naturen, eller, med andra ord, beredandet och främjandet af menniskans sinnliga välstånd: hvartill ändtligen kommer, såsom ett oundgängligt vilkor för sjelfva den fortvarande sammanlefnaden, och således för både det andliga och industriela lifvets lugna, fortgående utveckling, införandet och bibehållandet af ett rättstillstånd, genom hvilket hvarje medlem äger en bestämd och mot allt främmande intrång skyddad rätts-spher. Att dessa trenne momenter stå i en oupplösiig förbindelse och ömsesidigt bero af hvarandra, och att följaktligen intetdera af dem kan i sin fullkomlighet finnas utan de andra, röjer sig lätt vid en närmare reflexion öfver dem. Tänkte i denna sin oupplösliga förening och i sin fortgående utbildning, utgöra de tillsammans den framskridande realisationen af mensklighetens idé inom ett folk.

Utan tvifvel måste man erkänna, att dessa trenne momenter tillsammans utgöra innehållet af ett folks hela samhällslif. Emellertid skulle man dock, under medgifvande häraf, möjligtvis kunna yrka, att den borgerliga samhälls-föreningen, eller Staten såsom sådan, blott har att göra med det sistnämda af dem, eller med rättstillståndets införande och vidmakthållande. Men om det är obestridligt, att icke blott rättstillståndet, utan äfven utvecklingen af ett folks andliga och industriela lif, möjligen kan beredas och, främjas genom en offentlig makt, i detta ords vidsträcktaste betydelse, eller genom den gemensamma ledningen af ett folks gemensamma angelägenheter, och om det derjemte måste medgifvas, att rättstillståndets bibehållande i väsentlig mån beror af det andliga och industriela lifvets utveckling, likasom dessa tvenne samhällslifvets yttringar lika mycket bero af rättstillståndet, så måste man utan tvifvel deraf draga den slutsatsen, att det endast är genom en våldsam och naturstridig abstraktion, som man kan afsöndra det ena af samhällsföreningens trenne väsendtliga momenter från de tvenne andra, och utmärka endast detta ur sitt organiska sammanhang med det Hela lösryckta moment, med namnet Stat. Också har denna abstraktion aldrig i verkligheten kunnat göra sig fullkomligt gällande, om ock ett sträfvande ditåt ofta uppenbarat sig i den nyare tidens samhällsförfattningar. Det har i sjelfva verket aldrig gifvits någon Stat, som endast utgjort en rättsanstalt. Emellertid har dock det ensidigt juridiska begreppet om Statens väsende och ändamål ofta utöfvat en viss mer eller mindre menlig inflytelse på Statsmaktens åtgärder. I synnerhet har denna åsigt af Staten ledt till den i nyare tider ganska vanliga förvillelsen att betrakta Staten, icke såsom en lefvande organism, hvars delar måste sammanhållas genom en ethisk och religiös lifsprincip, utan endast såsom en konstmessigt inrättad maschin, ett juridiskt perpetum mobile, ämnadt att genom sjelfva mekanismen af dess i hvarandra gripande kuggar och hjul åstadkomma ett säkert och varaktigt rättstillstånd. På denna förvillelse måste vi i det följande närmare fästa vår uppmärksamhet.

(Forts. e. a. g.)

Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerse-Kollegium gör vetterligt: Hos Kongl. Kollegium har Friherre Carl Åkerhjelm anhållit om Patent under Tio (10) års tid å ett sätt, att medelst en här i Riket förut okänd Machin, slamma Rödfärg; å hvilken Machin Sökanden inlemnat ritning[1], jemte förklaring deröfver, samt nedanstående beskrifning å slammnings-metoden:

"Rödfärgsjorden öses med skyfflar å slammbingen, hvarest den tillika med det från rännan ankommande vattnet, genom de i Rödfärgsbingen eller Reservoiren anbragte skoflarna slammas eller vaskas så länge, som erfordras för att få Rödfärgsämnet upplöst och jord och sand frånskilda, hvarefter hela massan utsläppes (genom Luckan d) uti en nedanföre anbragt ränna, afdelt i flere rum, hvarest all oduglig jord och sand qvarstannar, och den rena färgen flyter vidare genom en ränna till tvenne större bingar, hvarifrån densamma, sedan vattnet blifvit frånskiljdt, utsläppes på torklagen, hvarefter förfares som förut med färgens torkning och bränning. Med detta vaskningssätt besparas betydligt i tid och dagsverken, samt erhålles en ovanligt fin och vacker färg."

Och har Kongl. Kollegium med stöd af Kongl. Patentförordningen af den 13 December 1834, härigenom velat tillägga Friherre Carl Åkerhjelm Patent under Tio (10) års tid, å ofvanberörde machin och metod att slamma Rödfärg, så att han under nämde tid må äga att, med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt inom Riket utöfva berörde uppfinning, samt begagnandet deraf på andra öfverlåta. Dock är härvid att iakttaga:

1) Att innehafvaren af detta Patent bör, så vida han vill detsamma tillgodonjuta, hafva senast inom Tvenne (2:ne) månader härefter, hvarje månad till Trettio (30) dagar räknad, Patentet allmänneligen kungjordt genom införande deraf till hela dess innehåll Trenne (3:ne) gånger uti Sveriges Stats-tidning eller Post- och Inrikes Tidningar;

2) Att om någon förmenar eller tilltror sig kunna styrka att den tillverkning, hvarå detta Patent lyder, varit här i Riket känd och begagnad, innan Patentinnehafvaren sin Patentansökning till Kongl. Kollegium ingaf, samt någon på grund deraf åsyftar att få Patent-rätten häfven, är honom obetaget, att, inom Sex (6) månader från den dag Patentet tinnes Tredje (3:dje) gången i Stats-Tidningen infördt, sådant klander af Patentet hos Kongl. Kollegium anmäla; åkommer ej klander af Patentet inom ofvanbestämda tid, äger vidare talan derå ej rum.

3) Att Patent-innehafvaren bör, vid påföljd af Patent-rättens förlust, så väl inom Tvenne (2:ne) år härefter inför Kongl. Kollegium styrka, att han är i full utöfning af den uppfinning, hvarå detta Patent lyder, som sedermera en gång hvarje år under Patent-tiden hos Kongl, Kollegium ådagalägga, att uppfinningen fortfarande begagnas.

I öfrigt äger Patent-innehafvaren att, i afseende på användandet af ifrågavarande uppfinning tillgodonjuta de förmoner och rättigheter, hvilka Fabriks-idkare i allmänhet tillkomma, hvaremot honom åligger, att ställa sig till efterrättelse hvad de rörande Manufakturerne gällande författningar innehålla.

Skulle Sökandens Patent-rätt genom arf eller hvad laglig afhandling som heldst, till någon annan inom Sverige bosatt välfrejdad person öfverlåtas, skall densamma för hvarje annan laglig innehafvare medföra de rättigheter, som med detta Patents lydelse och Kongl. Patentförordningen af den 13 December 1834 äro enlige, sedan likväl den nye innehafvaren sig hos Kongl. Kollegium anmält och Öfverlåtelse-Resolution undfått.

Slutligen har Kongl. Kollegium härmed velat förklara, att detta Patent icke må anses medföra någon öfvertygande visshet derom, att den nu patenterade tillverkningen är ny och här i Riket obegagnad eller att den kan med fördel användas. Stockholm den 15 Januari 1836.

C. D. Skogman.
A. P. von Sydow.
E. W. Brandel.
O. E. Bergius.
J. N. Borelius.

Att Vice-Konsuln i Larnaca på ön Cypern, Marc. Peristiani blifvit i dess faders, Conitantin Peristianis ställe förordnad till Svensk och Norrsk Vice-Kousul för nämde ö, har Kongl. Kommersc-Koliegium härigenom skolat till vederbörandes kännedom meddela. Stockholm den 20 Januari 1836


Förteckning å öfverblifne Bref vid Stockholms General-Post-Kontor för Oktober månad år 1835.

N:o 1 Andersson, J. A. 2 Annell, C. 3 Andersson, L. 5 Adler, Demois. 7 Alltin, L. M. 9 Ahreus, F. C. 10 Ahlom, J. 11 Ahnberg. A. S. 13 Andersson, A. 17 Annerstedt, C. S. 18 Agrelius, C. P. 22 Bark, Grefvinna. 23 Barnekow, K. C. 26 Bagge, Demois. 29 Biberg, A. 30 Boström, M. Ch. 31 Backman, N. 32 Boberg C. H. 33 Berggren, A. P. 34 Berg, J. L. 39 Bruzelius, E. E. 41 Björck C. M. 42 Björkman, C. 43 Björnstjerna, C. 45 Behm, L. 46 Bärman, J. E. 48 Busck, K. 49 Bergström, J. W. 52 Bergemtråle C. 53 Beijer, P. 54 Blidberg, C. A. 55 Brundin, C. A. 56 Blomdahl, S. 57 Brandström G. 58 Björkman, C. 60 Broberg, A. 61 Brandes, E. W. 63 Carlsson, M. 65 Cronstedt, La Comt. 66 Cedervall, Fr. 68 Carlsson, H. J. 70 Cålbärg, C. P. 73 Cederblad, L. P. 75 Corin, N. F. 76 Christianson, Mad. 78 Dahlström, Elev. 80 Danielsson, L. 83 Düben, G. 84 Duvall. Mari. 85 Diting, J. 89 Dynæsius. Er. 91 Eklund, C. 93 Ekdahl; N. J. 95 Ekeberg H. W. 97 Ekström J. G. 98 Ehrenström, B. A. 101 Ekström, C. M. 102 Erikson A. E. 107 Fahlbom, G. 108 Falkrantz, A. E. 113 Forssberg, L. M. 114 Fryckman, C. 116 Gan, W. 117 Gasslander, Fru. 118 Georgii, F. E. 120 Gruve, Mams. 121 Gouden, Mari. 122 Göting, H. H. 123 Glasselle, C. 124 Görges, Apoth. 125 Granberg, J. A. 126 Grubb, P. W. 127 Guhlstorff, N. N. 131 Hassel, C. A. 133 Hartman, L. 134 Hallström, Mari. 135 Hallenberg, M. 137 Hamburger, A. M. 139 Hallström, Fru. 140 Hamarlind, N. 142 Hallgren, Skepp. 143 Holm, A. 144 Holmberg, Fru. 145 Hansson, And. 147 Hjorth, B. C. 150 Högström, J. 151 Hohngen, J. 152 Hullting, M. 153 Holm, A. M. 155 Hörlin, C. A. 156 Hultman, C. G. M. 157 Helts, J. W. 159 Helin, Joh. 162 Häggberg, N. P. 163 Holm, J:son. 165 Holfstedt, H. 166 Hofstadius. J. A. 168 Hessling, J. 169 Hellström. C. M. 171 Jacobson, J. S. 172 Javetti, C. J. 174 Isakson, W. 175 Jonsson. 177 Johanson, A. 178 Jacobsson J. 179 Jegerschöld, Ch. 180 Kalkop, Mari. 181 Kempff, C. J. 184 Krook, A. 190 Kreuger, J. C. 191 Kjernander, Mad. 197 Klingberg, B. 198 Lagerström, L. M. 203 Larsson, L. 207 Lundbäck, O. J. 208 Lindbergh, J. 211 Lundsten, O. 212 Lorentz, O. 215 Lindqvist, N. N. 216 Lindberg, L. G. 217 Littorin, J. M. 220 Lundgren, J. 222 Lindqvist, S. 223 Lundgren, J. E. 224 Lindstedt, Sofi. 225 Liman, C. E. 230 Messing, C. B. 235 Martin, J. U. 237 Mellin, G. H. 238 Morin. Gust. 239 Molander, J. A. 240 Månsson, J. P. 242 Mottoni, C. 243 Menier, Soph. 246 Nylander, Kusk. 247 Nillsson, S. 249 Nyström P. G. 250 Norbin, C. W. 252 Nordström, H. G. 253 Nyqvist, J. 254 Nilsson, N. P. 255 Norman. C. E. 257 Nordlander Er. 260 Oxenstjerna, G. 261 Olsson P. 262 Olson O. 363 Palmcrantz, C. 264 Pagel, W. 265 Palm, H. 268 Panau, J. H. 270 Pehrsson, M. 271 Pettersson, O. 272 Petersson, P. A. 273 Post, E. G. 274 Piper Th. 275 Qvist, And. 276 Raumolin, Ch. 278 Rydberg, H. 280 Rudström, C. 281 Ruth, Er. 282 Remmer, Fru. 283 Riding, Jungf. 287 Rundblom, C. F. 288 Rosenström, C. F. 293 Salmenius, Fru. 294 Salvoson, 301 Svenson, O. P. 302 Svenson N. 303 Söderland, Ch. 305 Sineström, Mad. 306 Strömberger, C. J. 307 Sjöberg, G. 308 Schillberg, Em. 311 Sjöman, H. D. 312 Sundberg, J. G. 313 Silfversparre, C. H. 315 Spit. Ulr. 316 Sandberg, S. H. 318 Södergren, A. P. 323 Silfversparre, La B:onne. 325 Sundberg G. A. 326 Sångberg, N. 327 Stark, P. O. 329 Smerling, J. F. 330 Sjöström, Ol. 332 Sundberg, Fru. 333 Schröder, R. 336 Söderlund. J. 341 Thungren, A. C. 342 Thunholm, Er. 345 Thenglin, Er. 349 Thelning, A. F. 351 Utberg, P. 352 Ullman, Agn. 353 Wahlbom, Fru. 354 Wadman, J. L. 355 Wahlström, Fru. 356 Wallerström, A. T. 357 Wahlberg, A. 358 Walmstedt, J. O. 359 Wallenstjerna, A. C 360 Wetterdahl, Fru. 361 Wårhman, N. N. 363 Wåhlin. 364 Winther, J. M. 365 Westfeldt, Fr. 366 Wikstéen, L. W. 367 Westlind, B. C. 368 Wiberg, P. 369 Westman, E. 370 Wätterberg, Fru. 373 Wågstrand, S. 374 Westerberg, J. 375 Westerberg. 376 Wästerlund, Er. 377 dito. 379 Winberg, B. U. 380 Weckroth, A. 381 Wikström, N. 382 Wedin, A, 383 Wredenberg. 384 Wiberg, O. F. 386 Wästerberg, L. 387 Wester, P. 388 Wendell, P. E. 389 Wermlander, P. M. 392 Wirgin, Frih:a. 394 Wejdel, Fru. 396 Westén, J. P. 399 Ytterberg, J. 399 Zander, Fru. 402 Åkerlund, M. 403 Åstadius, C. O. 404, Åman, C. 405 Öman, H. C. 407 Öhman C. U. 408 Öhman, Fru 409

  1. Denna ritning med bifogad förklaring förvaras hos Kongl. Kollegii Registrator, och kan hos honom få beses.