Sida:Post- och Inrikes Tidningar 1836-01-23.djvu/2

Den här sidan har korrekturlästs

föreslagne, med undantag af den ofvan uppgifne bristen, väl uttänkte systemer icke blifvit öfversatte på flere Nationers språk. Af denna grund har han föranstaltat om en samtidig upplaga af detta Signalsystem på Danska, Engelska, Franska, Holländska, Spanska och Tyska språken. — Den stora nytta, som denna Signalbok medför, och som består deri, att särskilta nationers fartyg kunna med de medel, hvaraf hvarje fartyg är i besittning, samtala och ömsesidigt meddela hvarandra underrättelser om nästan alla tänkbara föremål och ämnen, fastän de icke förstå hvarandras språk, och att lotsar, som hindras att utkomma till de fartyg, som söka hamn, kunna dermed från landet lotsa dem säkert in i hamn, — har, icke blott i Danmark, utan äfven i Frankrike och England väckt utomordentligt intresse för ifrågavarande Verk. Ledd af den smickrande rekommendation, som den till detta arbetes bedömmande af Franska Marin-Ministern Duperré tillförordnade Committé afgaf, har Franska Ministèren köpt 200 exemplar, äfvensom den på allt möjligt sätt bemödat sig att göra Systemets antagande allmänt. Franske Handels-Ministern Duchatel har på samma sätt understödt saken, och det bör således förmodas, att systemets antagande i Frankrike är så godt som afgjordt. I England, hvarest den berömde Kapiten Ross gjort så mycket för denna sak, hafva så väl Amiralitetet, som Ostindiska Kompagniet, Lloyds Committé, Trinityhouse, många Associationer och skeppsredare, subskriberat och intresserat sig för idéens utförande. Den Tyska upplagan är nu under tryckning i Köpenhamn, den Holländska trycket i Holland, och den Spanska öfversättningen lär också snart kunna väntas publicerad. Kongl. Norrska Finans- Handels- och Tull-Departementet har jemväl fått ett exemplar af Boken sig tillsändt, med anmodan, att ägna åt denna sak sin undersökning, och det lärer ej underlåta att, i hvad på detsamma kan ankomma söka bidraga till Systemets allmänna införande der i landet. — Äfven Kommerse-Kollegium har af detta arbete erhållit ett exemplar, som blifvit till Kongl. Förvaltningen af Sjö-Ärenderna öfverlemnadt, genom hvars försorg en öfversättning deraf, för Svenska Sjöfartens behof, föranstaltas.


NORRSKA UNDERRÄTTELSER.

Christiania den 15 Januari. Enligt den Kongl. Maj:t, under den 23 sistledne månad, i underdånighet förelagde berättelsen, hafva, under året 1834, 749 nya Justitiemål (hvari actor publicus utnämnes) varit anhängiggjorde, hvari 1252 personer, 968 mans- och 248 qvinspersoner varit tilltalade, hvilket är 93 flera än år 1833. Dessa 93 äro alla af mankönet. De offentlige Polismålen utgjorde 667, de anklagades antal 1313 (1191 mans- och 122 qvinspersoner) eller 235 flere än år 1833, inalles 2565 personer, som, med de från förre åren återstående 1078, utgöra 3664, eller 11 flera än år 1833.

Af detta antal äro 1849 dömde, nemligen:

att mista lifvet 6.
till fästningsarbete på 3 år och derunder 15.
d:o på 3 år och deröfver 103.
d:o på lifstid 44.
korrektionshusarbete på 6 månader och derunder 385.
d:o från 6 månader till 3 år 136.
d:o från 3 år och deröfver 15.
d:o på lifstid 11.
fängelse på vatten och bröd 125.
simpelt fängelse 3.
spö 44.
böter 894.
arbete för kost och kläder 12.
åtskilliga straff, såsom tjenslens förlust m.m. 39.
1849.

För följande brott:

för mened 6.
mord och dråp 6.
hemlig Barnafödelse, med eller utan fostermord 8.
våld och hotelser till lifvet 14.
stöld och dermed beslägtade brott 720.
rån och röfverier 5.
mordbrand 2.
förfalskning, bedrägeri och svek 40.
misshandlande af föräldrar, barn och äkta makar 22.
lösaktighet 20.
våldtägt 1.
blodskam 7.
embetsförseelser m. m. 23.
smärre brott 10.
polisbrott 962.
1849.

I proportion till folkmängden, har största antalet af de för Justitiemål dömda varit i Trondhjem, nemligen 1 af 155, och i Christiansand 1 af 163, och lägsta antalet i Södra Bergenhus Amt, nemligen 1 af 7943. Till hela Rikets folkmängd, efter 1825 års folkräkning, förhåller sig antalet af dömda som 1 till 568, och antalet af de för Justitiemål dömde som 1 till 1184.

Af Landtmilitär-staten hafva 265 personer varit tilltalade (34 mindre än år 1833), hvaraf 194 äro straffällde, 11 befriade; målen äro afgjorda för 30, upphäfda eller afvisade för 23, oafgjorda för 7. Af Sjömilitären har ingen varit tilltalad.

De i fängelserna varande brottslingarnes antal, som förut alltid varit i tilltagande, utgjorde 1834, — 867, eller 32 mindre än år 1833; äfven Korrektionisternes antal har minskats, då detta, som år 1833 var 452, år 1834 var 442. Totalsumman af de i Straffinrättningarna varande brottslingar uppgick till 1309, hvaraf 552 för 1:sta resan begångne brott, 405 för 2:dra resan, 297 för 3:dje resan, 52 för 4:de och 3 för 5:te. — 166 hafva under årets lopp erhållit benådning eller lindring i straffet.

= Enligt den, den 29 Nov. förledet år, företagne folkräkningen, hade Christiania med förstäder 23,121 invånare; år 1825, 19,062. Härvid är dock att anmärka, det ett Distrikt utom staden, som år 1825 hade 1519 invånare och då räknades till staden, år 1835 ej derunder är inbegripet.

I Bergen var invånarnas antal 1835: 1825:
22,840. 20,884.
i Christiansand 7,665. 7,488.
i Fredrikshald 4,376. 4,172.
i Skien och Porsgrund 3,722. 3,446.
i Arendal 1,962. 1,911.

UTRIKES UNDERRÄTTELSER.

Frankrike.

Paris d. 7 Jan. Den uti Pärskammarens sammankomst d. 6, utan förändring antagna, och till H. M. Konungen öfverlemnade Adressen, lyder som följer:

"Sire! Samlade vid foten af Eders Maj:ts thron, har vår första tanka varit att hembära vår tacksamhet till Försynen, som, vid den rysligaste tilldragelse, skyddade fäderneslandet, i det den frälsade Eders Maj:ts och Dess Söners lif."

"Frankrike, som vet att E. Maj:ts dagar oafbrutet äro detsamma helgade, kände hos sig fördubblas, till följe af den afsky som detta brott uppväckte, så väl erkänslan för E. Maj:ts välgerningar, som tillgifvenheten för Dess dynasti. Det åsåg med förskräckelse den afgrund, vid hvars brant samhället, institutionerne och hela samfundsordningen varit ställda. Det fästade oroliga blickar på de uppmaningar, som framalstra så beklagansvärda företag, och begärdte lagstiftningens beskydd för sin framtid."

"Åtgärder, vidtagna under Kamrarnes senaste session, hafva stadgat allmänna ordningen, och, genom densamma, våra friheter och våra institutioner. Det är detta mål vi åsyftat, i förening med E. Maj:ts regering."

"Våra förhoppningar ha icke blifvit svikne. Lugnet råder på alla punkter af Riket; det allmänna välståndet tilltager med hvarje dag; rikedomen mångdubblas genom arbetet. De städer, hvilkas bestånd varit hotadt genom oordningar, hafva hämtat nya lifskrafter, och deras idoghet har erhållit en oförväntad utveckling. Sålunda har den inre tryggheten gifvit en ökad bördighet åt alla elementerna till allmän trefnad, och förstorat vår makt utom våra gränsor."

"Den till betryggande af våra Afrikanska besittningar företagna expeditionen, har varit ledd och utförd enligt hvad Frankrikes ära kräfver. Den äldste ätteläggen af E. Maj:ts familj, redan ärorikt pröfvad, har velat dela våra tappre soldaters mödor och faror; en ädel och berömvärd hänförelse af ett för vår krigsära lifligen intaget sinne. Vi hafva delat E. Maj:ts faderliga farhågor; i dag fröjde i oss öfver de nya anspråk Arfvingen till Thronen förvärfvat sig på Nationens kärlek och Arméns högagtning."

"Jemte E. Maj:t lyckönske vi oss öfver det allt mer och mer tillfredsställande förhållandet af våra förbindelser med de Europeiska makterne. Vårt nära förbund med Stora Britannien stadgar sig, hvarje dag, ytterligare, medelst gemensamma sympatier och intressen, och allt inger oss det förtroende att freden icke skall störas."

"Sire! Frankrike, fritt genom sina lagar, lyckligt genom en visligt fortskridande revolution, och agtadt utom sitt område, lyckönskar sig till en fred, som skulle finna en varagtig borgen uti ett noggrannt iagttagande af traktaterne."

"Vi förene oss uti E. Maj:ts önskningar för betryggandet af Drottning Isabella II:s thron. Måtte de af E. Maj:ts Regering, enligt traktaten af d. 28 April 1834, vidtagne åtgärder, bidraga dertill, att blodsutgjutelsen på halfön må upphöra, och till återställandet af den inre freden i ett land, hvars öden lifligt väcka Frankrikes deltagande!"

"E. Maj:t har antagit den af Konungen i Stora Britannien erbjudna vänliga bemedling, i anledning af de svårigheter, som uppstått för verkställigheten utaf traktaten af d. 14 Juli med de Förenade Amerikanska Staterne. E. Maj:t har sålunda ådagalaggt redligheten af Dess polilik, och tillkännagifvit Sin önskan att se dessa tvistigheter slutade på ett för tvenne stora nationer hedrande sätt. En vigtig, nyligen offentliggjord handling, inger förhoppning att denna önskan innan kort skall vinna fullbordan."

"E. Maj:t har gifvit oss tillkänna, att vår financiella ställning vore tillfredsställande, och att de allmänna inkomsterne med hvarje dag vunno nya och lyckliga tillökningar, endast såsom en verkan af det allmänna välståndet. Sådana äro, Sire!, de resultater, som härflyta från ordningen och friheten. Vi hafva emottagit denna försäkran, och bibehålla förhoppningen att ändteligen se förverkligad denna så nödvändiga jemvigt emellan statens allmänna utgifter och dess vanliga tillgångar."

"Finanslagarne och de andra lagar som blifva oss förelagde, skola granskas med den mogna pröfning, som landets bästa och värdigheten af våra öfverläggningar kräfva."

"Sire! Frankrike börjar att skörda frukterne af sin klokhet och sitt mod. Det vet, till följe af en lång och stundom förskräcklig erfarenhet, att dess välfärd endast kan försäkras genom den Konstitutionella Monarkiens skydd. Det var E. Maj:t förbehållet att uppfylla detta ett stort folks oundgängliga kraf. Det allmänna begreppet, upplyst af det förflutna, har sammanjemkat sig med en skicklig politik, som, under brydsamma förhållanden, velat förena kraften med moderationen."

"Den af en ärofull och rättmätig statshvälfning skakade jorden stadgar sig. Fäderneslandet hoppas omsider få hvila sig med ära, i skygd af sina lagar och af E. Maj:ts nationella spira."

"Hvad oss angår, Sire, skall en vaksam och kraftig styrelse, som likväl icke upphör att vara rättvis, alltid finna oss färdige att befrämja de åtgärder, hvilka anses tjenliga att lugna sinnena och skydda nationens intressen."

"Sire! det erkänsamma Frankrike skall ha E. Maj:ts regering att tacka för sitt lugn, sin frihet, sin storhet. Detta är den E. Maj:t mest värdiga belöning, och den skall äfven blifva Dess ära!" (Journ. des Deb.)

Norra Amerika.

Utur Franska tidningen Journal des Débats tro vi oss böra meddela våra läsare följande artikel, som har till öfverskrift: Bref rörande Amerika;

New-York. — — —

"Två år hafva förflutit, sedan Hr Clay började ett tal i de Förenade Staternas Senat med följande ord, som vunnit märkvärdighet på denna sidan af Atlantiska hafvet: "Vi stå midt i en revolution." Det var vid den tid, som General Jackson, medelst en handling af sjelfmyndighet, som hittills är oerhörd i Amerikanska Unionens annaler, genom en verklig statskupp, anlade mot Banken en plan, hvartill sjelfva hans vänner vid Kongressen, och till och med hans Ministrar, nekade sin medverkan. Flera andra hafva återupprepat dessa ord. Slutligen, efter alla de uppträden af mord, tortur och oordning, som ägt rum i de Förenade Staterna, både i de stater der slafveriet finnes, och der det icke finnes, på landet och i städerna, i Boston, som företrädesvis är Republikanskt sinnadt, liksom i Baltimore, åt hvilken stad åtskilliga i anledning af kriget mot England år 1812 begångna excesser förskaffat namnet af Mob-town (pöbelns stad), öfverallt yttrade redliga medborgare i förtroende till hvarandra: "Vi stå midt i en revolution."

Man måste hembära den rättvisan åt Engelska folket, att hos detsamma är, djupare in hos andra folk, inpräglad vördnaden för lagen. Ända tills i senare tider hafva Anglo-Amerikanarne, äfven i detta hänseende, visat sig vara, hvad de äro i så många andra, Engelsmän af en förändrad upplaga. Det gifvas folk, som icke kunna fatta lagen annorlunda än under en lefvande form, det vill säja, så länge den är förenad i en personlighet. Hos dem beror statens ära och sällhet till någon del af lagarnas beskaffenhet; betydligt af de personers karakterer, som skola tolka dem. Dessa staters makt stiger och faller, allt efter som suveränen, hvad han nu må heta, är en man med upphöjda eller underlägsna själsgåfvor. Sådant är, i allmänhet, förhållandet inom österns stater. Engelsmannen är bildad efter en helt annan grundtyp. Det kostar föga på honom att förödmjuka sig inför den döda bokstafven, men det är endast efter mycken strid med sig sjelf, som han förödmjukar sig inför en person. Han behöfver ingen, som ålägger honom att iakttaga lagens fordringar; han vet att iakttaga dem af egen drift, utan tvång. Detta kommer deraf, att Engelsmannen bär inom sig förmågan af, om vi så få uttrycka oss, "Selfgovernment", och detta förklarar den framgång, som nämde politiska system ägt i de Förenade Staterna, hvarest det Engelska skaplynnet alldeles utvecklat sig i enlighet med sin natur.

Olyckligtvis tyckes känslan för lagen alltmera och mera bortdö hos Amerikanarne. Detta folk, som, i andra hänseenden, med nog uteslutande kärlek fäster sig vid det praktiska, har ända till blindhet missledt sig sjelf, eller låtit missleda sig af theorier i politiken, och till och med af logiska uppställningar. Det har icke hejdats af någon möjlig följd af folk-suveränitetens principer, åtminstone så länge som följderna deraf smickrade dess egenkärlek, liksom det i verlden gåfves någon enda princip, till och med den af kristliga kärleken, som tål att ständigt användas, utan att slutligen leda till en klar och tydlig orimlighet. Amerikanaren har kommit så långt, att han nekar att det finnes någon princip för rättvisan i och för sig sjelf, och påstår, att folkets i handling uttryckta vilja alltid och nödvändigt är rättvisa. Han har som afgjord sats antagit folkets ofelbarhet i allt och för alltid, och har derigenom öppnat vägen till tyranniet för en stormande minoritet, som behagar kalla sig folket[1].

Mellankomsten af denna påstådda folkrättvisa, som ab irato utöfvas af några ursinniga, hvilka sjelfve kalla sig de legitima efterträdarena af de förvägne männen af the tea-party[2] från år 1773, är en förfärlig olycka i ett land, der det icke gifves någon annan offentlig garanti, än vördnaden för lagen, der lagstiftaren, under förutsättning af rådande ordning, icke tagit några mått och steg att förekomma oordningar.

Folkrättvisan har, dessutom, det felet att oftast vara orättvis. Större delen af de personer, som i södra provinserna blifvit hängda eller gisslade med spön, och på tjugu andra sätt gräsligen plågade, såsom gynnande slafveriets afskaffande, eller, såsom man uttryckte det, sinnade att uppreta slafvarne mot deras

  1. Man har gjort den anmärkning, att alla i New-York, Philadelphia och Baltimore begångna oordningar ledde sitt ursprung från en handfull menniskor, åtföljda af några barnskockar, som ungefar kunna förliknas med den urbild af förtidig uselhet, som man i Frankrike träffar under namnet af "Gamins de Paris." Det är mycket sällan, som öfver hundrade personer tagit verksam del i förstörelsen. Ofta har man icke kunnat räkna hälften af detta antal.
  2. Detta namn gaf man den hop af Bostons innevånare, som, på ljusa dagen, i åsyn af Engelska Guvernören och Engelska Garnisonen, kastade i hafvet det thé, som blifvit infördt i hamnen. Detta var signalen till den Amerikanska revolutionen.