— 99 —
inbjöd värden att dela en liten flaska vin med mig. Vi slogo oss ned vid elden i köket, som var det trevligaste rummet i huset, och kommo i prat om politik och de sista nyheterna från trakten. Ibland annat föll talet också på den unge mr Thornhill, vilken enligt värdens försäkran var lika mycket hatad, som hans onkel, sir William, vilken ibland besökte trakten, var älskad. Vidare sade han, att alla den unge godsägarens spekulationer rörde sig om att förföra döttrarna i de hus, där han blev mottagen som gäst, och när han hade haft dem par veckor, skickade han dem ifrån sig, Övergivna och hjälplösa.
Medan vi på detta sätt fortsatte vårt samtal, kom hans hustru, som varit ute för att växla pängar, tillbaka och då hon såg, att hennes man fick traktering och inte hon, frågade hon honom förargad, vad han gjorde där, varpå han helt ironiskt svarade, att han drack en skål för hennes hälsa.
»Mr Symmonds», utbrast hon då, »du behandlar mig mycket illa, och jag finner mig inte längre i det. Tre fjärdedelar av arbetet här får jag göra, och resten lämnas ogjord, för du tänker inte på annat än att pimpla med gästerna hela långa dagen; men om jag hade feber, och en enda tesked sprit kunde kurera mig, skulle jag inte få den.»
Då jag nu förstod, vad hon ville, slog jag strax i ett glas åt henne som hon nigande, tog emot, och drack mig till för min hälsa. »Jag skall säga, herrn», började hon åter, »att jag inte är så ond över vad dricksvarorna kosta, utan för att jag inte kan tåla och se, hur rörelsen så småningom blir alldeles försummad. När gästerna skola björnas, är det alltid jag, som skall göra det, han skulle likaså gärna äta upp glaset där som själv kräva dem. Uppe på vindsrummet ha vi för närvarande ett ungt fruntimmer, som har slagit upp sina bopålar här, och jag tror inte, att hon har förtjänat så vackra slantar just på sin älskvärdhet. Jag tror, att det blir svårt att få betalning av henne, och jag skulle önska, att någon ville påminna henne därom.»
»Vad skulle det tjäna till att påminna henne,» sade värden, »är hon långsam av sig, så är hon så mycket säkrare.»
»Det vet jag just inte», sade hustrun, »men det vet jag, att nu har hon bott här i fjorton dagar, och ännu ha vi inte fått en vitten av henne.»
»Så få vi det nog alltsammans på engång, kära du», sade värden.
»På en gång!» sade hustrun, »ja, hon skall allt få punga ut med dem och det redan i kväll, eller också skall hon köras på dörren med sitt pick och pack.»
