— 109 —
vilka vända hemåt, medan de onda endast då och då känna sig liksom resande, vilka draga i landsflykt.
Mitt medlidande med min dotter, som blev alldeles överväldigad av denna nya olycka, hindrade mig att säga något mera; jag bad hennes mor hjälpa henne, och om en stund återkom hon till sig själv. Hon syntes efter detta mera lugn, och jag trodde, att hon hade beslutit att glömma sin sorg, men jag bedrog mig, ty hennes lugn var endast den svaghet, som följer på överretning.
Ett nytt förråd av livsmedel, som vänligt sändes av våra goda sockenbarn, tycktes att för sätta den övriga delen av familjen i gott lynne, och jag var glad att åter se dem vid gott mod. Det skulle ha varit orätt att dämpa deras glada tillfredsställelse endast för att visa sitt deltagande med en ständig sorgsenhet eller att tynga ned dem med en sorg, som de icke kände. Vi började på nytt att berätta historier och sjunga visor, och förnöjsamheten gästade åter vår ringa boning.
KAP. XXIV.
Nästa morgon gick solen upp med en för denna årstid ovanlig värme, och därför kommo vi överens om att äta vår frukost ute tillsammans på gräsbänken, och medan vi sutto där, förenade min yngsta dotter på min uppmaning sin röst med de sjungande fåglarna i träden omkring oss. Det var på denna plats min stackars Olivia först hade träffat sin förförare, och varje föremål påminde henne om hennes sorg. Men den sorgsenhet, som framkallades av andras glädje eller väckes av tonernas klang, gör hjärtat vekt i stället för att förbittra det. Även hennes mor kände vid detta tillfälle ett stilla vemod; gråtande visande hon sin dotter samma kärlek som förr. »Snälla Olivia», sade hon, »sjung för oss den lilla sorgsna visa, som din far tycker så mycket om. Din syster Sofia har ju redan glatt oss med sin sång. Gör det, mitt barn, det skall glädja din gamle far.»
Hon fogade sig efter sin mors önskan på ett så gripande sätt, att jag blev djupt rörd därav.
