— 110 —
»När kärlek kvinnans hjärta dårar,
och hon för sent sig sviken ser,
kan intet hämma hennes tårar,
oskyldigt aldrig mer hon ler.
Blott ett kan stilla hennes smärta,
fördölja hennes skuld och nöd
och röra hennes älsklings hjärta
till bitter ånger — hennes död.»
Just som hon slöt den sista versen, som ljöd så vemodigt rörande, ty hon sjöng den med tårfylld stämma, blevo vi alla uppskrämda av att på avstånd se mr Thornhills ekipage; särskilt blev min äldsta dotter mycket ängslig, och då hon för ingen del ville se bedragaren, skyndade hon in huset med sin syster.
Efter några minuter hade vagnen hunnit fram till oss; mr Thornhill steg ur, kom fram till bänken, där jag ännu satt och frågade på sitt vanliga familjära sätt, hur jag mådde.
»Sir», svarade jag, »er skamlösa fräckhet tjänar blott till att ytterligare bevisa, vilken usel karaktär ni har. Det fanns än tid då jag skulle ha tuktat er oförskämhet, men ni kan vara lugn nu, ty tiden har dämpat min harm, och mitt kall håller den i tyglar.»
»Jag får tillstå, min bäste herr pastor», svarade han, »att jag är ytterst förvånad över allt detta, ty jag förstår inte alls, vad ni menar. Jag vill väl hoppas, att ni inte tror, att er dotters utflykt med mig hade något brottsligt med sig?»
»Gå», utbrast jag, »ni är en usling, en eländig, beklagansvärd usling och en ärkelögnare. Men er låghet räddar er för min vrede, jag härstammar dock från en familj som icke skulle ha tålt detta. En eländig varelse, som ni är, har ni gjort en stackars flicka olycklig för hela hennes liv och bragt skam och vanära över en familj, som icke ägde något annat än sitt ärliga namn.»
»Om hon eller ni ha beslutat er för att vara olyckliga, så kan jag inte hjälpa det. Men ännu kunde allting bli bra för er, och vilken mening ni för övrigt har bildat er om mig, så skall ni alltid finna mig beredd att bidraga därtill. Vi kunna med det allra första gifta bort henne med en annan, och vad mera är, hon kan gott behålla sin älskare, för jag kan försäkra er, att jag alltid skall taga en uppriktig böjelse för henne.»
Vid detta nya skamliga förslag bröt mitt raseri löst. Sinnet kan ofta förbli lugnt vid svåra förnärmelser, medan
