— 136 —
barn, hur du blev räddad och vilka voro de skurkar, som förde bort dig?»
»Kära pappar, svarade hon, »jag vet inte ännu, vad det var för en usling, som förde bort mig; ty medan mamma och jag promenerade tillsammans, kom han bakom oss, och, nästan innan jag kunde skrika på hjälp, tvingade han mig att stiga upp i postvagnen, som ögonblickligen körde vidare. Vi mötte flera på vägen, till vilka jag skrek om hjälp, men de lade ej märke därtill. — Skurken begagnade sig av alla möjliga medel för att hindra mig att ropa på hjälp. Han ömsom smickrade mig, ömsom hotade och besvor mig, att om jag blott ville hålla mig lugn, skulle det inte bända mig något ont. Jag rev emellertid sönder gardinen i vagnen, som han hade dragit för fönstret, och vem fick jag se på avstånd, om inte vår gamle vän, mr Burchell, som med sin vanliga raska gång gick framåt vägen, med den tunga käppen i hand, som vi brukade göra så mycket narr av.
»Så srart vi kommit honom så nära, att han kunde höra mig, ropade jag på honom och bad honom om hjälp. Jag ropade hans namn med hög röst, och han befallde kusken att stanna, men denne brydde sig ej därom, utan skyndade i stället på farten. Jag trodde ej, att han skulle kunna hinna upp oss, men det hade inte gått en minut, förrän jag såg honom komma springande på sidan om hästarna, och med käppen slog han kusken ned från sin plats. Då denne föll, stannade hästarna av sig själva, och boven sprang ut ur vagnen under eder och hot, drog sitt svärd och befallde mr Burchell, om livet vore honom kärt, att försvinna; men mr Burchell rusade på honom och bröt hans svärd i stycken och förföljde honom ett långt stycke, men han kom dock undan. Jag hade nu själv stigit ur vagnen och ville hjälpa min befriare, men han kom snart triumferande tillbaka. Kusken, som nu hade återhämtat sig, ville nu också fly, men befalldes av mr Burchell att köra oss tillbaka till staden, om han ville behålla livet. Då han såg, att motstånd ej tjänade till något, lydde han motvilligt, fastän det sår, som han hade fått, föreföll åtminstone mig farligt. Han fortfor också att klaga över smärtor, så att mr Burchells medlidande slutligen väcktes och på min bön utbyttes han emot en annan på värdshuset, där vi togo in på hemvägen.»
»Välkommen då, mitt barn», utbrast jag, »och er, hennes modige befriare, önskar jag också välkommen, Fastän vår ställning är eländig, äro våra hjärtan dock färdiga att taga emot er Och nu, mr Burchell, har ni räddat mitt barn, så skall hon också vara er, om ni vill ha henne i belöning. Vill
