— 140 —
ska den skurken, så att jag kunde giva hans signalement. Kan ni säga mig, kära Sofia, om ni skulle känna igen honom?»
»Jag är verkligen inte alldeles säker på det», svarade hon, »dock, nu kommer jag ihåg, att han hade ett stort ärr över ena ögonbrynet.»
»Förlåt, att jag frågar, fröken», avbröt Jenkinson henne, »men var så god och säg mig, om karlen hade sitt eget röda hår?»
»Ja, det tror jag», svarade Sofia.
»Och», här vände han sig till sir Willlam, »lade ers högvälborenhet märke till längden på hans ben?»
»Hur långa de voro, kan jag inte bestämt säga», sade baronen, »men deras hastighet kan jag intyga, ty han lyckades att springa ifrån mig, och det kan inte vem som helst göra här i landet.»
»Då känner jag mannen, ers högvälborenhet», sade Jenkinson; »det måste vara han, en av de bästa löparna i hela England, han har slagit Pinwire från Newcastle; Thimothy Baxter är hans namn. Jag känner honom mycket väl och vet mycket väl, var han har sitt tillhåll nu. Om ers högvälborenhet vill säga till fängesedirektören att låta ett par man följa med mig, så skall jag åtaga mig att skaffa hit honom inom en timme.»
Fängelsedirektören tillkallades; han kom strax, och sir William frågade honom, om han kände honom.
»Ja, ers högvälborenhet, jag känner mycket väl igen sir William Thornhill, och var och en som det minsta känner honom, önskar alt få lära känna honom närmare.»
»Nåväl då», sade baroneten, »min önskan är, att ni ger er tillåtelse till, att denne man, åtföljd av två era underhavande får på mitt ansvar uträtta ett ärende.»
»Edert löfte är fullt betryggande», svarade fängelsedirektören», och om ers högvälborenhet säger till en minut på förhand, så skulle jag skicka dem vart som helst i hela Engand.»
Jenkinson skickades alltså ut för att söka reda på Thimothy Baxter, och under tiden hade vi roligt åt min yngste gosse, Bill, som just hade kommit in och strax började att klänga upp på sir William för att komma åt att kyssa honom. Hans mor varnade honom genast för denna närgångenhet, men baroneten avbröt henne och tog gossen, trasig som han var, på sitt knä. »Vad för något, Bill, din lille skälm!» utbrast han, »minns du din gamle vän Burchell? Och du, Dick, min
