— 151 —
vid detta tillfälle att skaffa honom ett falskt tillståndsbrev och en falsk präst, ty han ville ju bedraga denna stackars kvinna. Men som jag var hans sanne vän, vad gjorde jag väl då? Jag skaffade honom ett riktigt tillståndsbrev och en riktig präst, och denne smidde dem så fast tillsammans, som det någontin kan bli gjort. Ni tror kanske att det var mitt ädelmod, som kom mig att göra detta, men nej, jag skäms att tillstå det, men min enda avsikt var att gömma tillståndsbrevet och låta mr Thornhill veta, att jag kunde bevisa hans giftermål när som helst och få honom att punga ut med slantar, när jag behövde sådana.»
Hela rummet genljöd av glädjeutbrott och vår fröjd sträcke sig ända ut i gemensamhetsfängelset, där de andra fångarna togo del i den
och skakade sina bojor
i hänryckning och rå harmoni.
Glädjen lyste i alla ansikten, och till och med Olivias kinder rodnade av fröjd. Att sålunda återvinna sin ära, sina vänner och sin lycka på en gång, det var en glädje, som nog kunde hejda sjukdomens framsteg och återgiva henne den förra hälsan och livligheten.
Dock var det kanske ingen, som kände en så översvallande glädje som jag. Jag höll ännu det kära, älskade barnet i mina armar, och jag frågade mig själv, om ej denna lycka var en villa. »Hur kunde ni dock», sade jag till mr Jenkinson, »göra min sorg ännu bittrare genom att säga mig att hon var död? Nå — nu gör det detsamma! Min glädje över att återfå henne uppväger fullt ut den förra smärtan.»
»Er fråga är lätt att besvara», svarade Jenkinson. »Jag gick ut ifrån, att det enda sättet att få er härifrån fängelset var att ni fogade er efter godsägaren och gav er tillåtelse till hans giftermål med den andra unga damen. Men det hade ni ju svurit på, att ni ej skulle göra, så länge er dotter var i livet, och därför fanns det intet annat att göra än att inbilla er, att hon var död. Jag fick er hustru att vara med om detta bedrägeri, och vi ha ej haft något passande tillfälle att taga er ur villfarelsen förr än nu.»
I hela samlingen var det blott nu två ansikten, som ej glödde av hänryckning. Mr Thornhills självsäkerhet hade helt och hållet svikit honom, Han såg vanärans och fattigdomens avgrund öppna sig framför honom, och han darrade för att taga språnget ut i den. Han föll därför på knä för sin onkel och bad honom i den ynkligaste ton om medlidande.
