— 156 —
I kyrkan uppstod en ny svårighet, som ej var så lätt att komma över; det blev fråga om, vilket par som skulle vigas först. Min sons brud framhöll med stor iver, att den blivande lady Thornhill skulle ha företrädet, men denna motsatte sig detta förslag med lika stor iver, att hon inte för allt i världen ville göra sig skyldig till en sådan ohövlighet. Länge disputerade de härom, naturligtvis på det artigaste sätt, men med lika stor envishet. Under hela tiden stod jag färdig med min bok, och slutligen blev jag trött på denna strid ocj sade:
»Jag antager, att ingen av er bryr sig om att gifta sig, och därför tycker jag att det är bäst, att vi gå tillbaka igen, ty det blir nog intet bröllop av i dag!»
Detta kom dem slutligen att taga räson. Baroneten och hans gemål vigdes först och sedan min son och hans förtjusande brud.
Jag hade tidigt på morgonen sörjt för, att en vagn sändes till min hederlige granne Flamborough för att hämta honom och hans familj, och då vi kommo tillbaka till värdshuset, hade vi nöjet att där se före oss de båda fröknarna Flamborough. Mr Jenkinson bjöd den äldsta armen, medan min son Moses förde den andra. Jag har sedan märkt, att han grundligt förälskat sig i flickan, och mitt samtycke skall han få jämte en passande summa, när han finner det lämpligt att be därom.
Vi hade inte väl kommit tillbaka till värdshuset, förrän en hel skara av mina sockenbarn, vilka hade hört talas om min lycka, kom för att gratulera mig, och däribland funnos även de, som ville rädda mig genom sitt ingripande och som jag så skarpt hade tillrättavisat. Jag talade om denna historia för min måg, sir William, och han gick genast ut och förehöll dem det orätta i deras handling; men då han såg, att de blevo alldeles modfällda vid bans tillrättavisningar, så gav han dem en halv guiné var, för att de skulle dricka vår skål och återfå sitt glada humör.
Vi kallades strax därpå till en finare bröllopsfrukost, som tillreddes av mr Thornhills kock, och det må ej anses ogrannlaga att med all hänsyn för denne gentleman omnämna, att han nu vistas i en släktings familj i egenskap av sällskap; han skall vara mycket omtyckt, och hans tid upptages av att roa och underhålla sin släkting, som har litet anlag för melankoli, samt att lära sig blåsa valdhorn. Min äldsta dotter minnes honom ännu med stor saknad, och hon har också anförtrott mig — men det bevarar jag som en djup hemlighet —
