— 17 —
Han beskrev denne herre som en människa, vilken icke tänkte på något annat än att njuta av livet och som särskilt var känd som en svår fruntimmersjägare. Han sade, att till och med den dygdigaste icke var i stånd att stå emot hans förförelsekonster, och att det knappt fanns en dotter till någon arrendator på två mils omkrets, som han ej hade förfört och övergivit.
Jag blev ledsen över att höra detta; men på mina döttrar hade det en hel annan verkan. Deras ansikten tycktes klarna upp vid tanken på en väntad triumf, och min hustru var inte mindre belåten, ty hon kände sig ganska övertygad om, både huru tilldragande och huru dygdiga de voro.
Medan detta upptog våra tankar, kom värdinnan in för att säga sin man, att den främmande herre, som uppehållit sig tvenne dagar på värdshuset, icke hade några pengar att betala sin räkning med.
»Inga pengar?» svarade värden; »det är omöjligt, ty det är inte längre än sedan i går, som han gav vår fjärdingsman tre guinéer, för att han skulle låta en gammal krympling komma undan, som skulle piskas genom byn, därför att han hade stulit en hund.»
Då värdinnan emellertid vidhöll sitt påstående, skulle han just lämna rummet medan han svor på, att han nog skulle få sina pengar på det ena eller andra sättet, då jag bad honom presentera mig för denne främling, som hade visat så stor människokärlek.
Han samtyckte genast därtill och förde in en herre, som såg ut att vara omkring tretti år och som bar en kostym, som förr hade varit mycket fin. Han såg bra ut, och hans ansikte hade ett tänkande uttryck. Han var emellertid litet kort och tvär i sitt tal, och det såg inte ut, som om han förstod sig på fina manér, eller kanske han föraktade dem.
Då värden lämnat rummet, kunde jag inte låta bli att uttrycka mitt beklagande för den främmande, att se en bildad man i sådana omständigheter, och jag tillbjöd honom min börs för att hjälpa honom ur förlägenheten.
»Jag mottager hjärtans gärna ert anbud, min herre», sade han, »och det gläder mig, att jag genom att av tanklöshet ha givit ut alla pengar, jag hade med mig, ha erfarit, att det ännu finns sådana människor som ni. Emellertid måste jag dock först bedja att få veta min välgörares namn och bostad, så att jag kan betala pengarna så snart som möjligt.»
Jag uppfyllde strax hans önskan och berättade honom inte endast, vem jag var, och vilken olycka, som drabbat mig, utan också vilken plats, vi nu voro på väg till.
