— 18 —
»Detta är sannerligen ett lyckligt sammanträffande», sade han, »ty jag skall just samma väg själv; jag skall säga er, att jag blivit uppehållen här i två dagar av översvämningen, men jag hoppas, att vadställena i morgon äro möjliga att passera!»
Jag uttryckte min glädje över att få nöjet av hans sällskap. Jag bad honom att supera med oss, och då min hustru och mina döttrar förenade sig med mig, gick han in därpå. Hans samtal var både trevligt och lärorikt, och jag skulle gärna ha velat tala med honom litet längre, men då vi spisat, var det redan långt fram på aftonen, och det var hög tid att gå till ro för att vila ut och samla krafter till nästa dags ansträngningar.
Nästa morgon bröto vi alltså upp vid samma tid. Min familj red, medan mr Burchell, vår nye reskamrat, vandrade till fots på stigen vid vägkanten, och han sade med ett leende, att han skulle vara ädelmodig och inte gå ifrån oss, fastän vi redo mycket dåligt. Då vattnet ännu inte hade fallit nog, blevo vi tvungna att skaffa en vägvisare, som travade framför oss, medan mr Burchell och jag bildade eftertruppen.
Vi underlättade resans besvärligheter med filosofiska meningsutbyten, som han tycktes förstå sig på ända till fullkomlighet. Men vad som mest förvånade mig var, att fast han hade lånat pengar av mig, försvarade han sina påståenden med en envishet, som om han i stället hade varit min beskyddare.
Emellanåt gav han mig också upplysningar om, vem de olika egendomarna tillhörde, som vi sågo från vägen. »Det där», sade han, medan han pekade på ett mycket vackert hus, som låg litet avsides, »tillhör sir Thornhill, en ung herre, som har gott om pengar, fast han är ganska beroende av sin farbrors, sir William Thornhill, testamente. Denne farbror är själv nöjd med litet och tillåter sin brorson att njuta av resten och för det mesta uppehåller sig i London.»
»Vad», utbrast jag, »skulle min unge godsägare således vara brorson till en man, vars givmildhet och andra goda egenskaper äro lika allmänt kända som bans egenheter? Jag har hört sir William Thornhill omtalas såsom en av de ädelmodigaste, men tillika nyckfullaste människor i hela landet — en man, som gör oerhört mycket gott.»
»Ja, något — kanske till och med litet för mycket», svarade mr Burchell. »Åtminstone drev han sin välgörenhet väl långt, då han var ung; ty hans känslor voro då mycket starka, och då de alla stodo på dygdens sida, drevo de honom ofta
