— 20 —
han beslöt att återvinna sin självaktning, och tillika gjorde han upp en plan för att reparera sina finanser, På sitt excentriska sätt strövade han till fots genom hela Europa, och fast han ännu knappast har uppnått trettioårsåldern, äro hans förhållanden mera lysande än förr. Numera är hans välgörenhet mera förnuftig och moderat än förr, men han är ännu mycket excentrisk och finner mest glädje uti att inte göra gott på samma sätt som andra.»
Min uppmärksamhet hade varit så upptagen av mr Burchells berättelse, att jag inte alls hade sett, vad som föregick framför oss; men nu blev jag plötsligt uppskrämd av att höra höga rop från min familj, och jag fick se min yngsta dotter mitt i en forsande ström, Hon hade fallit av hästen och låg och kämpade mot strömmen.
Hon hade redan varit under vattnet två gånger, och det var inte möjligt för mig att komma fort nog fram till henne. Dessutom var jag alldeles stel av förskräckelse, så jag kunde inte försöka att hjälpa henne
Hon skulle säkert ha omkommit, om inte min följeslagare, så snart han såg den fara, vari hon befann sig, ögonblickligen kastat sig i vattnet, varifrån han, med icke ringa svårighet fick henne i säkerhet upp på motsatta stranden. Genom att vada över ett litet stycke längre bort kommo de övriga av min familj välbehållna över, och vi kunde nu förena våra tacksägelser med hennes.
Hennes tacksamhet kan lättare tänkas än beskrivas; hon tackade sin räddare mera med blickar än med ord och fortfor att stödja sig på hans arm, som om hon ännu gärna ville taga emot hans hjälp.
Min hustru sade till honom, att hon hoppades, att hon en gång i sitt eget hem skulle få tillfälle att återgälda hans vänlighet.
Sedan vi vilat oss i nästa värdshus och ätit middag tillsammans, togo vi avsked av varandra, ty mr Burchell skulle nu taga en annan väg, och vi fortsatte vår resa.
Min hustru sade under vägen, att hon tyckte utmärkt bra om honom, och hon försäkrade, att om han haft börd och förmögenhet tillräckligt för att bli upptagen i en familj såom vår, så visste hon ingen, som hon hellre ville ha till måg.
Jag kunde inte annat än le, när jag hörde henne tala så inbilskt; men jag kunde inte bli ond över dessa små harmlösa illusioner, som tjäna till att göra oss lyckligare.
