— 29 —
ungdom. Det fattas honom ingalunda förstånd, men det tjänar endast till att göra hans förra dårskaper så mycket större. Stackars förlorade varelse! Var äro nu de svirare och smickrare, som förr kringsvärmade och lydde honom? Kanske äro de nu uppassare hos de värdshusvärdar, som blivit rika genom hans extravaganser. Förr prisade de honom, men nu rosa de roffaren; deras förra förtjusning över hans kvickhet har nu förvandlats till hån över hans dumhet. Han är nu fattig och förtjänar kanske sin fattigdom, ty han har varken ambition nog till att göra sig oberoende eller förmåga att göra sig nyttig.»
Kanske var det av vissa hemliga skäl, som jag gjorde dessa anmärkningar med ganska stor bitterhet, något som min Sofia också milt förebrådde mig.
»Huru hans förra liv än må ha varit, pappa, så borde hans nuvarande omständigheter fritaga honom för slika hårda domar. Hans nuvarande fattigdom är tillräckligt straff för hans förra dårskaper, och jag har hört pappa själv säga, att den, över vilken försynen håller sitt straffande svärd, böra vi inte tilldela något slag.»
»Däri har du rätt, Sofia,» sade min Moses», och en av de gamla grekiska författarna framställer mycket träffande en sådan elakhet, då han berättar om en bonde, som ville flå satyren Marsyas, vars hud enligt fabeln redan hade blivit avdragen av en annan. Dessutom tror jag ej heller, att denne mans ställning är fullt så dålig, som pappa framställer den. Vi kunna ju inte bedöma andras käaslor efter det, vi själva skulle känna i deras ställe. Hur mörk mullvadens håla än kan tyckas vara i våra ögon, så finner dock djuret den tillräckligt ljus. Och sannerligen tycks inte denne mans sinne passa mycket bra till hans ställning, ty aldrig har jag hört någon tala mera livligt, än han gjorde i dag, när han samtalade med dig.»
Fastän detta sades utan någon baktanke, framkallade det dock en djup rodnad hos Sofia, vilken hon sökte dölja genom ett konstlat skratt, sägande, att hon knappt hade lagt märke till vad han hade sagt till henne, dock trodde hon, att han en gång hade varit en mycket förnäm man.
Den iver, varmed hon försvarade sig, och hennes rodnad voro tecken, som jag alldeles inte tyckte om, men jag behöll mina misstankar för mig själv.
Som vi den följande dagen väntade godsägaren, började min hustru med tillredelserna av viltpastejen. Moses satte sig att läsa, och jag undervisade de små; mina döttrar tycktes ha lika bråttom som alla de andra, och jag gav länge akt på, att
