— 34 —
»Det är bra, min flicka», sade jag, »jag förstår nu, att du är fullkomligt i stånd att göra proselyter; gå nu och hjälp din mor att göra krusbärspajen.»
KAP. VIII.
Följande morgon fingo vi åter besök av mr Burchell. Av vissa skäl var jag inte vidare förtjust över hans upprepade besök, men jag ville dock inte neka honom mitt sällskap eller en plats vid min härd. För övrigt betalade han fullt ut sin kost med sitt arbete, ty han arbetade lika hårt som vi andra, ty både på ängen och vid höhässjan, gick han alltid främst. Dessutom hade kan alltid något roligt att tala om, som underlättade arbetet, och han var på en gång så bortkommen och så klok, att jag höll av, skrattade åt och beklagade honom.
Det enda, som jag hade emot honom, var, att han sysselsatte sig så mycket med min dotter; han brukade på sitt skämtsamma sätt kalla henne för sin lilla fästmö, och när han gav bägge flickorna en uppsättning band, så var hennes alltid den vackraste. Jag vet inte, hur det kom sig, men för varje dag blev han allt mera älskvärd, han blev förståndigare och hans enfald övergick till visdomens överlägsenhet.
Vi åto den dagen ute på fältet, och vi sutto, eller rättare sagt, lågo omkring en enkel måltid, duken var utbredd på gräset, och mr Burchell kryddade maten med sitt goda lynne. Ett par koltrastar sutto i var sin häck och ökade vår glädje med sin vackra sång, och en tam rödhake kom och tog brödsmulor ur våra händer, och varje ljud tycktes blott vara ett eko av den frid och ro, som omgåvo oss.
»Jag sitter aldrig så här», sade Sofia, »utan att jag tänker på de båda älskande, som mr Gray så vackert har skildrat, som dogo i varandras armar. Det är något så rörande i denna skildring, att jag aldrig kan tröttna på den, fastän jag nog har hört den hundra gånger.»
Nå — i mitt tycke kan inte ens det vackraste stället i denna skildring mäta sig med Ovidii Acis och Galathea», sade Moses. »Den romerske skalden förstår att på ett helt annat sätt använda kontrasten, och när denna nyttjas med den sanna konsten, vilar hela styrkan i det rörande på den.»
»Det är märkvärdigt», anmärkte nu mr Burchell, »att båda de skalder, ni här talar om, i lika hög grad ha bidragit
