— 35 —
till att införa en falsk smakriktning i sina respektive länder, genom att överlasta versen med epiteter. De små genierna efterapa lättast de stores fel; och den engelska poesien i vår tid är som den romerska under kejsardömets sista tid ingenting annat än en förening av yppiga och överdrivna bilder utan plan eller sammanhang — en hel rad av epiteter, som kunna låta vackert, men i vilka det inte är någon mening. Men när jag så här påpekar felen hos andra, så tycker ni kanske, fröken Sofia, att jag borde ge dessa andra tillfälle att hämnas, och jag har i själva verket endast gjort dessa anmärkningar för att få tillfälle att för sällskapet läsa upp en ballad, som väl har sina fel, men åtminstone är fri från de fel, jag nämnde.
Ballad.
»Kom dalens fromme eremit!
Så ensam är min stig,
Ack, för mig hän till ljuset dit,
som gästfritt vinkar mig.
»Med trötta steg jag strövar här,
förvillad, utan spår;
den vilda trakt, som kring mig är,
tycks vidgas, vart jag går.»
»För mörkret,» eremiten skrek,
»du akte dig, min son!
Det idel falskhet är och svek,
det skenet långt ifrån.
»För nödens vilsna barn, min vän,
min dörr jämt öppen står;
fast föga blott jag äger än,
ej ohjälpt någon går.
»Kom, du må dela i din nöd
uti mitt ringa bo
min bädd av säv, ett tarvligt bröd,
välsignelse och ro.
»Ej djurens flockar i min dal
jag dödar, grym och vild;
den makt, som mildrat mina kval,
mot dem har jag gjort mig mild.
»Från gräsklätt berg jag örter får
till måltid utan brott,
och skogen frukter mig består,
min dryck är vatten blott.
»All sorg, som jorden alstra plär,
o, vandrare slå bort!
Så litet man behöver här,
och livet är så kort.»
Milt var hans tal som daggens tår
den svala sommarkväll;
den tyste främling i hans spår
sågs följa till hans tjäll.
Långt in i öde, dyster skog
så ensam hyddan låg,
