— 67 —
rar de förströelser i London, som hade varit hans avsikt, så grep han nu varje tillfälle att skaffa dem de små nöjen, som i vår undangömda ort stodo till buds.
Han brukade komma tidigt på förmiddagen, och medan min son och jag hade vårt arbete utomhus, satt han hemma hos den övriga familjen och roade dem med att beskriva London, som han kände både utan och innan. Han kunde berätta om alla de intressantaste saker, som passerade i teatervärlden, och alla huvudstadens slagord och kvickheter kände han till, långt innan de kommo i anekdotböckerna.
Pauserna mellan samtalen använde han till att lära mina döttrar piké eller att lära mina två pojkar att boxas, för att göra dem pigga, som han kallade det, och förhoppningarna om att få honom till måg gjorde oss nästan blinda för hans olater.
Jag vill inte dölja, att min hustru gjorde upp tusen planer för att locka honom i fällan eller, för att använda ett litet vackrare uttryck, begagnade sig av de mest olika konstgrepp för att framställa sina döttrars företräden så mycket som möjligt. När tékakorna voro riktigt möra och läckra, var det Olivia, som hade bakat dem, när krusbärsvinet hade den rätta smaken, då var det Olivia, som hade plockat bären; det var hon, som hade givit vår pickles dess speciella, gröna färg, och när en pudding var riktigt lyckad, så hade hon blandat till ingredienserna. Även gjorde hon godsägaren uppmärksam på, att hon tyckte, att han och Olivia voro lika långa, och on bad dem att stå tillsammans, så att hon kunde se, hur stor skillnaden var.
Dessa listiga påhitt, som hon trodde, att ingen kunde genomskåda, men var och en av oss tydligt förstod, voro till ogement nöje för vår välgörare, som varje dag gav nya bevis på sin förälskelse. Denna hade ännu inte framkallat något giftermålsanbud, men vi trodde, att det nu inte länge skulle låta vänta på sig. Hans långsamhet tillskrevo vi dels en medfödd blyghet, dels hans fruktan att stöta sig med sin onkel.
En händelse, som inträffade vid denna tid, hävde emellertid varje tvivel om, att det var hans beslut att bliva en medlem av vår familj, ja, min hustru betraktade det rent av som ett absolut löfte.
En dag, då min hustru och mina döttrar återgäldade en visit hos våra grannar Flamboroughs, fingo de veta, att hela familjen nyligen hade fått sina porträtt målade av en konstnär som gick omkring på landsbygden och målade porträtt för femton shillings stycket. Som de två familjerna länge
