— 71 —
»Nå, om ni har andra orsaker, sir, så är det ju en helt annan sak; men är det också möjligt att få veta dessa skäl?»
»Ursäkta mig, min fru, de ligga för djupt gömda i mitt hjärta.» — med dessa ord lade han handen på bröstet — »och här skola de vara gömda och inneslutna.»
Sedan han hade gått, höllo vi åter ett rådslag; men vi kunde inte räkna ut, vad meningen var med hans dunkla uttryck. Olivia tog dem för att vara ett uttryck av den häftigaste kärlek; men jag var inte alldeles så sangvinisk; det tycktes mig ganska klart, att det fanns mera av kärlek än äktenskap i dem; men vad de nu än betydde, så blev det bestämt, att vi skulle fullfölja planen med arrendator Williams, vilken allt ifrån min dotters ankomst till orten hade gjort henne sin uppvaktning.
KAP. XVII.
Då jag endast hade mitt barns verkliga lycka för ögonen, var jag glad över mr Williams uppmärksamhet, ty han satt i goda omständigheter och var en förståndig och rättskaffens man. Det behövdes ringa uppmuntran för att återuppliva hans förra känslor, och det gick inte mera än ett par aftnar, förrän han och mr Thornhill träffades i vårt hem.
De gåvo varandra ganska bistra blickar; men Wiliams var inte skyldig godsägaren något och brydde sig därför inte om hans förtrytelse. Olivia spelade kokett ända till fullkomlighet, om det kan kallas spel, som var hennes medfödda natur, och låtsades hela tiden, som hon slösade all sin ömhet på den nye friaren.
Mr Thornhill tycktes ganska slagen över att bli åsidosatt och tog avsked med en mycket modfälld och tankfull min.
Jag bekänner, att det förvånade mig, att han kände sig så smärtsamt berörd, som det såg ut, då det dock stod i hans makt att undanrödja alla hinder genom att öppet och ärligt tillstå sin kärlek.
Men hur det än förhöll sig med hans nedstämdhet, så syntes det dock tydligt, att Olivias sorg var mycket större. Efter vart och ett av dessa sammanträffanden mellan hennes tillbedjare — och de ägde inte så sällan rum — drog hon sig alltid tillbaka i ensamheten och överlämnade sig åt sin sorg.
