Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/82

Den här sidan har korrekturlästs

— 80 —

kunde aldrig tro, att det var något opassande att vara i detta sällskap, förrän jag fick se hopen stirra på mig med öppen mun; men jag sökte därpå så fort som möjligt en tillflykt i närmaste värdhus. Jag visades in i skänkrummet, och här blev jag tilltalad av en mycket välklädd herre, som frågade, om jag verkligen var sällskapets kaplan, eller om jag bara var kostymerad att spela den rollen vid dess uppträdande.

Då jag hade berättat honom sammanhanget och han hade fått veta, att jag icke tillhörde sällskapet på något sätt, var han nog nedlåtande att inbjuda mig och skådespelaren till att dricka en bål punsch tillsammans med honom, och medan vi höllo på därmed, diskuterade vi livligt och med stort intresse den nyaste politiken. Jag tog honom i mitt stilla sinne för att vara minst en parlamentsledamot, och min aning bekräftades snart, ty då jag frågade värden, om jag kunde få litet kvällsmat, så ville den främmande herrn absolut, att skådespelaren och jag skulle supera hos honom i hans hem, något som vi också gjorde, sedan vi dock först låtit truga oss litet.


KAP. XIX.

Det ställe, dit vi voro bjudna, låg ett litet stycke därifrån, och då det ej fanns någon vagn, sade vår värd, att han skulle föra oss dit till fots, och vi kommo snart till en av de vackraste byggnader, jag hade sett i denna del av landet.

Det rum, dit vi visades, var mycket elegant och modärnt, och medan vår värd gick ut för att giva sina order om supén, blinkade skådespelaren åt mig och sade, att vi hade riktig tur. Vår värd kom snart åter in, det dukades upp en överdådigt fin supé, ett par damer i lätta morgondräkter deltogo däri, och samtalet började genast att bli mycket livligt och otvunget. Vår värd talade helst om politiken och sade, att friheten var både hans käpphäst och hans fasa.

När vi hade stigit upp från bordet, frågade han mig, om jag hade läst den sista »Monitor», vilken fråga jag måste besvara nekande. »Vad! — då har ni väl inte heller läst »Auditor»?» utbrast han.

»Nej, den har jag inte heller sett», sade jag.

»Det var verkligen obegripligt», sade han. »Jag läser alla de utkommande politiska tidningarna: Daily, Public,