Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/86

Den här sidan har korrekturlästs

— 84 —

jag befann mig, utan tvivel var det förnämsta på platsen, blevo vi mottagna ytterst vördnadsfullt och anvisade plats på den förnämsta bänken, där vi slogo oss ned och med otålighet väntade på, att Horatius skulle visa sig.

Slutligen inträdde debutanten, och varje fader skall kunna förstå, vad jag kände, då jag såg, att det inte var någon annan än min olycklige son. Han skulle just säga sin första replik, då han kom att kasta en blick på åskådarna och fick se miss Wilmot och mig. Han blev stående mållös och orörlig.

Aktörerna bakom scenen, som trodde, att denna paus berodde på hans debutanträdsla, försökte att uppmuntra honom, men i stället för att spela brast han i tårar och gick ut ifrån scenen.

Jag kan ej beskriva mina känslor, ty de växlade alltför hastigt, för att jag skulle kunna skilja dem från varandra, men jag väcktes snart ur mina stormande känslors bedövning av miss Wilmot, som blek och med darrande röst bad mig att följa henne hem.

När vi kommit hem, och mr Arnold, som ännu inte visste något om orsaken till vårt besynnerliga uppförande, hade fått veta, att debutanten var min son, skickade han strax sin vagn och en inbjudan till honom, och som han fortfarande nekade att uppträda, sattes en annan genast in i hans roll, varpå vi snart hade honom hos oss.

Mr Arnold tog emot honom på det vänligaste, och jag med min vanliga hänförelse, ty jag har aldrig kunnat hyckla falsk förbittring. Miss Wilmots mottagande var, som det tycktes, likgiltigt, men jag kunde gott se, att hon förställde sig. Hennes starka sinnesrörelse hade ännu inte lagt sig, hon pratade meningslöst om allt möjligt och skrattade högt åt sina dumheter. Allt emellanåt kastade hon i hemlighet en blick i sin fickspegel, för att övertyga sig om, att hon ännu ägde kvar sin oemotståndliga skönhet, och hon gjorde den ena frågan efter den andra, utan att bry sig om svaren.


KAP. XX.

Då vi hade superat, erbjöd sig mrs Arnold mycket artigt att skicka ett par tjänare efter min sons bagage. Denne satte sig först däremot, men då hon höll fast vid sitt tillbud,