— 87 —
Du offentliggjorde således dina paradoxer; nå, vad sade den lärda världen om dem?»
»Kära pappa», svarade min son, »den lärda världen sade ingenting alls om mina paradoxer — inte ett ord, pappa. Allesammans hade alltför brått att prisa sig själva och sina vänner samt fördöma sina fiender; och som jag olyckligtvis hade varken vänner eller fiender, så fick jag lida den svåraste av alla förödmjukelser: att bliva ignorerad.
»Så en dag, medan jag satt på ett kafé och övertänkte mina paradoxer, kom tillfälligtvis en liten herre in och satte sig vid bordet mitt emot mig, och då han, efter litet inledande samtal, fann, att jag hade studerat, drog han fram en packe subskriptionslistor och föreslog mig att subskribera på en ny upplaga av Propertius med förklarande noter. Jag svarade, att jag inte hade några pengar, och denna bekännelse föranledde honom att utfråga mig närmare om mina framtidsutsikter. Då han hörde, att dessa voro precis lika storartade som min börs, sade han: »Jag ser, att ni inte känner London riktigt, men nu vill jag säga er en del saker därom. Se på dessa subskriptionsinbjudningar, av dem har jag levat mycket gott i hela tolv år. I samma ögonblick, som en adelsman kommer hem från en resa, en kreol kommer från Jamaika eller en rik änka från sitt gods, slår jag ett slag för en subskription; först besegrar jag deras hjärtan med smicker, och när jag på det sättet har skjutit bresch, så stormar jag fram med mitt förslag, Gå de strax villigt in därpå, ber jag om ett dedikationshonorar, och om de låta mig få ett sådant, slår jag ytterligare ett slag för att få tillåtelse att anbringa deras vapensköld på titelbladet — naturligtvis mot en liten erkänsla. På så sätt, fortfor han, lever jag på folks fåfånga och skrattar åt dem. Men oss emellan sagt, så börjar jag nu att bli för väl känd, och därför skulle jag tycka om att låna ert ansikte lite; just i dessa dagar har en förnäm adelsman kommit hem från Italien, Hans portvakt känner igen mig, men om ni lämnar honom denna kopia av några verser, sätter jag mitt huvud i pant på, att det skall lyckas, och sedan kunna vi dela bytet.»
»Åh, Gud sig förbarme, Georg!» utbrast jag, »göra skalderna verkligen så nu för tiden? Nedlåta människor med så upphöjda talanger sig till tiggeri? Vanära de till den grad sitt kall, att de göra det till en usel handel att sälja smicker för bröd?»
»Åh nej, pappa», svarade han, »en verklig diktare kan aldrig vara så simpel, ty där det finns geni, finns alltid stolthet. De, vilka jag nu beskriver, äro endast versmakeriets
