"valfrihetsargumentet" och det andra “kompetensargumentet”. Kan dessa argument motivera kvinnlig tronföljd? Om man tittar på jämställdheten inom kungahuset kan man konstatera att ett införande av kvinnlig tronföjd inte nämnvärt påverkar varken valfriheten eller kompetensen. Kronprinsessor kan förväntas vara lika kompetenta som kronprinsar. Ingen annan än den som står näst i tur till tronen enligt successionsordningen har möjlighet att välja mellan att bli monark eller något annat. Möjligen kan man säga att eftersom fler personer kommer att vara arvsberättigade till tronen, så kommer fler människor att behöva följa de restriktioner som gäller för arvprinsar och -prinsessor. Eftersom införandet av kvinnlig tronföljd inte kan förväntas leda till en ökad omsättning av regenter kommer inte fler arvsberättigade personer att ställas i en situation där de kan välja mellan att bli regent eller inte. Den sammanlagda effekten blir alltså att valfriheten minskar något för personerna i kungliga huset och att denna minskade valfrihet främst går ut över de blivande arvprinsessorna. De skäl som finns för jämställdhet är alltså inte tillämpliga på kvinnlig tronföljd. då det gäller jämställdheten mellan prinsar och prinsessor. Detta hänger samman med att en arvsmonarki i sig innebär att statschefen rekryteras genom ett system där vissa personer rangordnas, utan hänsyn till deras kompetens eller egna önskemål. Två personer kan aldrig vara jämställda i ett sådant system. oavsett om de är av samma eller olika kön. Att då tala om jämställdhet kan bara vara en lek med ord. Ett införande av kvinnlig tronföljd förändrar inte detta grundläggande faktum. Klart står dessutom att införande av kvinnlig tronföljd inte ökar jämställdheten mellan kungahuset och övriga medborgare. Däremot innebär en sådan förändring att man utökar antalet tronarvingar och därmed stärker kungahusets möjligheter att överleva. Eftersom monarkin i mindre utsträckning än en republik tillgodoser valfrihets- och kompetensargumentet innebär införandet av kvinnlig tronföljd att man går emot de strävanden som ligger bakom kraven på jämställdhet mellan könen. Att få se en kvinnlig statschef beträda ett ämbete, med en så förlegad konstruktion som det svenska torde inte vara speciellt befrämjande för en modern kvinnosyn. Frågan om kvinnlig tronföljd är alltså inte en jämställdhetsfråga, utan handlar om ett eventuellt stärkande av monarkin. Eftersom utredningen inte förts under korrekta premisser kan frågan inte anses vara tillräckligt ingående behandlad för att leda till en förändring av successionsordningen. Sammanfattningsvis anser förbundet bl. a. att man på ett olyckligt sätt brutit ut en delfråga ur statschefsproblematiken, att man ingenstans gjort en analys av skälen för och emot den föreslagna förändringen, att införandet av kvinnlig tronföljd inte kan motiveras av jämställdhetsskäl och att därmed utredningen förts under falska premisser samt att en rad otidsenliga bestämmelser utan sakliga skäl behållits i successionsordningen.
Flera remissinstanser har avstått från att yttra sig över principfrågan om kvinnlig tronföljd bör införas eller inte, nämligen högsta domstolen, regeringsrätten, justitiekanslern, Svea hovrätt och kammarkollegiet.
