| 182
|
Konung Dawidz Psalmer.
|
|
Konung Dawidz Psalmer.
|
183
|
1. Lofwa Gudh/ min siäl/ i alla stund/ Af hiertans grund/
Uphög hans Namn och prisa.
Lofwa Gudh/ min siäl/ i alla stund/ Och ingalund
Förgät lofsång och wisa.
Then dagelig giör nådh medh migh/
Han är migh huld/ och all min skuld
Förlåter han och helar/
Hwad migh brister och felar.
2. Ifrån döden hielper han migh Så Wäldelig:
Medh mildhet han migh kröner.
Han giör min munn medh frögden full/ Och är migh hull:
Hans nådh jagh altijd röner.
Ther jagh är tung/ giör han migh ung.
En rättan doom skaffar han them/
Som äro i nödh och fahra.
Thet giör the ondas skara.
3. Han hafwer sin helga budord Mosi kungiordt/
Och Israel sin wilja:
HErren är cok af hiertat mill/ Then oss eij wil
Medh wrede från sigh skilia.
Barmhertighet/ thet jagh wäl weet/
Hafwer han medh sigh/ Thet frögdar migh/
Sin wrede låter han falla:
Ty will jagh honom påkalla.
4. Han handlar medh oss ingalund Efter wår synd/
Wår skuld han oss eij wräker:
Ändoch hon är så ganska swår/ Och öfwergår/
Lel skyler han henne och täcker.
Som Himmel högd öfwer jorden bögd/
Långt är ifrå Thess rum/ altså
Skal nåden öfwerwinna/
Och så rättwisan winna.
5. Han skilier oss widh all wår last/ Så lång en rast/
Som är mellan werldzens ändar.
Som fadren öfwer sin son kär stoor ömko bär/
Och wreden från honom wänder:
Alt sammalund/ uthi all stund/
Så nådelig/ förbarmar sigh
HErren öfwer them alla/
Som honom fruchta och påkalla/
6. Ty han wäl känner och wäl weet Wår skröplighet/
wij är doch mull och aska.
Wårt lijf är såsom gräs och höö/ En bruten röö/
Ehuru fast wij här braska.
När wädret blå/ falnar thet gräs/
Som stodh i flor/ i fägring stoor/
Så snart är thet förswunnit/
Eij är thess rum meer funnit.
7. Men Gudz nådh ifrån ewighet/ Til ewighet/
Wahrar alt öfwer the froma:
Hans rättwisa blifwer försann Men efter man/
Them som här hålla hans domar;
Och sina tröst af hierta och bröst/
Til honom slå och efterstå/
At giöra hans nådes wilia/
Then the eij från sigh skilia.
8. HErren hafwer sin stool beredt/ I Himmelen satt/
Hans Rijke går uth så wida.
På jorden allom til stoor tröst/ Medh klara röst/
Låter han sitt Ord uthsprida.
