| 76
|
Konung Dawidz Psalmer.
|
|
Konung Dawidz Psalmer.
|
77
|
I Israel/ som lofwar tigh/
Honom hielper och råder.
Wåra fäder satte til tigh tröst/
Tu blefst theras hopp allena/
Af all nödh hafwer tu them löst/
Som them låg tå til mehna/
Tu halpst them fram/
Och lät them eij komma på skam.
3. Men jagh är matk och icke man/
Försmådd af menniskior alla/
Theras gabberij är jagh försann/
För widvnder the migh hålla:
Migh begabbar ho hälst migh seer/
Medh öpen munn så wida/
Han spottar migh och åth migh leer/
Hufwudet mån han wrida/
Thet giör migh qwahl/
At jagh slijk smälek lida skal.
4. Han klage sigh/ så säija the/
För Gudh och hielp begäre/
Fullwäl tå får man thet at see/
Om han är Sonen käre.
Lijkwäl ästu/ o Gudh/ min tröst/
Som migh af morlifwet dragit/
Och alt ifrån mins moders bröst
Haar tu migh i hägn tagit/
Kastad på tigh
Är jagh ifrån thet jagh fick lijf.
5. Drag tu tigh icke långt ifrå/
Ty nöden är förhanden/
Men ingen är som hielp förmå/
Thest större är then wånden.
Store stutar vthi en ring
Hafwa sig om migh begifwit/
Fete oxar alt rundt omkring/
Ståå migh alt efter lifwet/
Som leijon wredh
Gapa the medh sin munn så bredh.
6. Som watn jagh vthguten är/
Min been åthskild så wida/
Som wax widh elden hållit när/
Smältes mitt hierta af qwida/
Borttorckad är min krafft medh hast/
Såsom förbrännt leerskrälle/
Min tunga sitter widh gomen fast/
Jagh ligger i dödzens hälle.
Min nödh är stoor/
Thet wetst tu Gudh i högden boor.
7. Jagh är af hundar ombelagd/
Thet är the ondas skara/
Händer och fötter genomnäglad/
The monde migh intet spara.
På korsset war jagh så vthsträckt/
Man måtte min been all tälia:
På min kläder tå war them täckt
Lott kasta/ och migh så qwälia.
The gladdes åth/
At jagh war stadd i sorg och gråt.
8. Men tu min HErre/ war migh när/
Min starckhet och mitt fäste/
