| 436 | Om Menniskiones | Fall och Uprättelse. | 437 |
5. Sonen sin Fader lydig war/
Kom til migh här på jorden;
Af ene jungfru reen och klar
Är han min broder worden:
Sin kärlek wille han migh betee;
Och tog ifrån migh helwetis wee/
Thet jagh war plichtig lida.
6. Han lät vthgiuta sitt dyra blodh/
Sitt lijf månde han eij spara:
Thet led han migh til syndaboot;
Ty må jagh trygger wara.
Han är min HErre och Höfwitzman;
Vthi hans dödh min synd förswann:
Så är jagh salig worden.
7. Han foor ock vp til Fadren igen
Ifrån thenne werldz elände/
Ther wil han wara min mästar’ alleen/
Och migh sin Anda sända;
Then i min nödh skal trösta migh/
Och lära migh at känna sigh/
Och i all sanning leda.
8. Thess ware prijs i ewighet/
Och lof förvtan ända/
Fadrens stora barmhertighet/
Som oss then nåden sände/
Och nederslog i Christi dödh
Helwetet/ synd och dödsens nödh.
Ho kan oss nu förderfwa?
Koral nr 220
[skapa ny melodi]
[skapa med samma melodi]
[rensa sidcachen]
Sidan :Koral1697/220 saknas
1. GUdh af sine barmhertighet
Hafwer oss til nåde tagit/
Och all wår orättferdighet
Medh Christi blodh aftwagit:
All wår förtienst är vthelyckt/
Wij hafwe eij annor tilflycht/
Til nåden måste wij falla.
2. Gudz lagh woro både helig och godh/
Doch kunde wij them eij hålla/
Wårt kötzliga sinne föll ther emot/
Ty månde wij i synd falla:
Gudz wrede ther medh öfwer oss kom/
Och oss tilstundade en sträng doom/
Tå Gudz Budh wordo brutne.
3. Andan kräfja Gudz helga Lagh/
Som hiertat måste röra/
Eljest hafwer Gudh intet behagh
| 220. | Til |
