| 398
|
Psalmer öfwer
|
|
några Söndags Evangelier.
|
399
|
Thet war så litet han ther wann/
Hans kistor wordo koma.
I löshet lefwa hans ijd/
Medan thet räckia kunde:
Sedan han war tå allo qwitt/
Brast honom brödh åth munne/
Eij war tå bättre handlat.
3. Til en borgare gaf han sigh/
En swinaherde blifwa/
Til swinadrag han tå lust fick;
Doch wille thet ingen gifwa:
Sins faders huus kom han ihog/
Ther woro tienare månge/
Som allesamman fingo nogh:
Han låg i armodz twånge/
Och måste hunger lida.
4. Ach! jagh gåt til min fader igen/
Min brott wil jagh bekänna:
Ho weet han blifwer wäl min wän/
Förlåter dårhet thenna.
Jagh är eij wärd kallas hans son/
För thessa skulder mina/
Han sätter migh til en stoor mohn
Ibland tienare sina;
Meer kan jagh eij begära.
5. Tå fadren honom komma såg/
Brast uthaf faderlig bröste
Then kärlek som ther inne låg;
Han famntog honom och kyste:
Fick ghonom fullgodh kläder uppå/
The ingen kunde lasta:
En guldring på hans hand också:
Han lät sigh mycket hasta
En göddan oxa slachta.
6. Glädioms min son lefwande är/
Som död war och förswunnen/
Borttappad then migh war fullkär/
Han är nu åter funnen.
Heem kom tå andre broderen/
Then äldre war af åhrom/
Han frågade strax en sin swen/
Hwad är i gården wårom?
Hwad är nu nytt på färde?
7. Danssas och qwädas hörer jagh/
Pipor och harpor lyda.
Här står glädien alt up i taak/
Hwad man thet lat betyda?
Hwad är thet nu min fader giör?
Han braskar i fullo ruse
Medh min broder/ som intet godt bör
Af thet här är i huse;
Han hafwer alt sitt förslösat.
8. Jagh haar honom tient så långan tijd/
Och på hans saker achtat/
Aldrig haar han ännu ett kijd
Ath mina wänner slachtat:
Ath thessom täckes honom wäl
En sådana kostnad giöra/
En göddan oxa slåå ihjäl/
Ho må slijk oskiäl höra?
