| 426
|
Om Menniskiones
|
|
Fall och Uprättelse.
|
427
|
Öfwer migh och andra slika/
Tu skop Himmel och tu skop jord/
Och menniskioan tillika.
2. Först tå skapte tu Adam/
I Paradis tå sattes han/
Tu fick gonom thet til giöma:
Och gaf honom wåld öfwer marcken all/
Sigh både til glädie och fromma.
3. Sedan öfwer all Creatur/
Som Gudh hade skapt både reen och pur:
Adam skulle them nämna/
Under Himmel och jord/ i watn och flodh/
Alt mannenom til gagna.
4. Strax ther efter blef uppenbar
Barmhertighet/ som af tigh går/
Tå tu sade widh tigh allena;
At blifwa alleen/ är mannen til meen/
Then sorg wele wij förmena.
5. Af samma Adam en qwinna uprann/
Then giorde Gudh medh sine hand/
Ther kan ock wäl betygas:
The stodo nakna/ och kunde eij sakna/
Eij tarfde the heller blyjas.
6. The prisade Gudh af all sin macht/
Alt för then deel Gudh hade them skapt/
Och lefde medh mycken gamman;
Ty theras borg war utan sorg/
Och tu ene lefde samman.
7. Ormen han klef sigh up i green/
Hans falska list hon war eij seen/
Ewam til sigh at kalla;
Af wijsdoms träet tog han äplet:
Blif wijs Ewa/ ät medh allo.
8. Hon swarade så: Jagh thet eij må/
Ty HErren Gudh förböd migh så;
Hans Budh tå måste jagh höra:
Om Jagh annars giör/ han thet wist spör/
I döden wil han migh föra.
9. O Ewa/ Ewa/ qwinna godh/
Tu skalt eij döö/ wil tu migh troo/
Then stund blijr tu eij wärre;
Ondt och godt tu weta får/
Som Gudh blijr tu en HErre.
10. Then saliga qwinna hon tänckte wäl snart/
At wijsdom fåå medh sådana art/
Som ormen månde henne låfwa:
Ty äplet hon tog medh fullan hogh/
Och mente thet rådh skulle doga.
11. Sedan hon hastelig bort gick/
Äplet hon Adam sin manne fick/
Kungiorde thet ormen sade:
Adam förslog uthur sin hogh
Thet Budh Gudh honom sade.
12. Then wijsdom lade han på grund/
Och åt af äplet i samma stund;
Förderf kom honom i sinne:
Thet han fick bar/ blef han strax wahr/
Rådh kunde han eij finna.
13. The bruto qwistar af fikone trä/
Och skylte sigh för sin bara knää/
