| 428 | Om Menniskiones | Fall och Uprättelse. | 429 |
Och blygdes ther the sato/
Mitt i then lund/ på samma stund/
Så jämmerliga the greto.
14. På samma dagh och samma tijd/
Alzmächtig Gudh han kom ther nidh/
Adam månde han ropa:
Han satt och teg i sorg och wee/
Eij torde han heller löpa.
15. Osalige Adam/ hwij ästu så naken/
Hwem hafwer tin kläder ifrå tigh taget;
Eller hwij sörjer tu så swåra?
Jagh hörde tin röst och kände min brist/
Och naken månde jagh wara.
16. Tå sade Gudh: tu arme man/
Ho lärde tigh at weta skam?
Wijsdoms trä thet wist giorde.
Tu bröt min Budh/ sade HErren Gudh/
Ho wälte tu wäga torde.
17. Han swarade så medh gråtande röst:
Then samma qwinna tu gaf migh först.
Gudh också qwinnan åthsporde:
Medh Ormsens list/ och migh til brist/
Jagh migh then wåndan giorde.
18. Gudh bannade Ormen i första basi:
Tigh skal hata både qwinna och man/
På titt bröst skal tu kräka:
I jordens twång skal wara tin gång/
Och jorden skal tu äta.
19. Af qwinnos sädh til domedagh/
Skal tu hafwa haat och fiendskap:
Thet skeer ock för werldzens ända/
At hennes Sädh skal ther til medh
Titt hufwud söndersprängia.
20. Gudh bannade Ewam i andra stund:
Och tu skalt föda så margelund/
Medh sorg och mycken sweda/
Under mansens macht/ för sådana acht/
Tu wille mitt Budh eij lyda.
21. Gudh bannade Adam i tredie sinn:
Ty tu eij sätte HErran tin/
Men mera tin qwinnos ordom;
Genom thet werck/ tu achta och märck/
Förbannad ware jorden.
22. I all then stund tu lefwa må/
Skal tu af jorden tistel fåå;
I tin swett skal tu tigh föda/
Tin hustru och barn medh sorg och harm/
Til thess i blifwen döde.
23. Så dref Gudh them af Paradis/
Från all then glädie och mycken prijs/
Som Gudh them förra jätte:
Thet hierta må brista/ som thet wiste
Hwad glädie Adam släppte.
24. Så satte Gudh ett brinnande swärd/
Uthöfwer wägen til lifsens trä/
Förmenandes oss tijt komma:
På domedagh Gudh efter sin lagh/
Medh swärd wil syndare döma.
25. Ty bediom Gudh af hiertans grund/
Han gifwe oss nådh uthi all stund/
{huvud5|||Thet||Wi/}}
