190. O Gud! jag nödgas klaga
För dig min själanöd.
Min bön låt dig behaga,
O Jesu! för din död.
Min tro af tvekan drifves
Och sviktar af och an:
Om mig ej styrka gifves,
Dess veke slockna kan.
2. Ack! upplys du mitt sinne,
Så att jag mer och mer
Förstår och har i minne
Den tröst ditt ord mig ger.
Ditt ord, o Jesu! blifve
För mig af helig vigt,
Och mig din Anda lifve
Till barnslig tillförsigt.
3. Fast jag i allt ej fattar
Ditt underbara råd,
Gif att för allt jag skattar
Din sanning och din nåd,
Mitt hjerta rätt ödmjukar
För dig, som hjertat ser,
Och fromt de medel brukar,
Dem oss till tröst du ger.
4. Gif, att jag fast mig håller
Wid dig i råd och dåd,
Och ej med synd förvåller
Misströstan om din nåd;
Att i all nöd och våda
Jag må till själens ro.
Om ej din djuphet skåda,
Likväl din kärlek tro.
5. Och när, uti mitt sista
Min tro på prov blir satt,
Låt mig det ljus ej mista,
Som skingrar dödsens natt;
Låt än din kärlek vara
Ett fäste för min tro,
Så kan jag hädanfara
Med tröst och sinnesro.
