Dig lofva, Gud, till evig tid
Med dina Cherubim
Och dina Serafim:
Hosianna! Helig är Gud,
All verldens Gud,
All krafts och nåds och visdoms Gud!
4. För dig, o Gud! mitt hjerta brinner
Och älskar hvad du mig befallt.
Jag saknar dig: och allt försvinner.
Jag finner dig: och äger allt.
Jag glömmer dig: och ångren tär.
Jag lyder dig: och lycklig är.
2. Mitt öga skådar dina under,
I stormens våld och hafvets svall;
Din allmakt uti åskans dunder,
Din mildhet uti regnets fall.
Men hjertat, uti dygdens bud,
Wälsignar dig som vän, o Gud!
3. Den röst, som i mitt samvet talar
Och gör mig dygdens öfning kär,
Den milda kraft, som mig hugsvalar,
Då jag bekymrens börda bär;
Allt är, o Gud! en nåd af dig,
Som vill mitt väl och vårdar mig.
4. Det lugn, som mig i spåren följer
Wid allt, som göres rätt och godt,
Den blygsel, som mitt hjerta höljer,
Fast ingen dödlig vet dess brott;
Bevittnar din rättfärdighet,
O Gud, som allting ser och vet.
5. Att tidens vinning jag försakar
Wid hoppet om ett evigt väl,
Att jag mot hjertats villor vakar
Med segrens styrka i min själ;
Allt är en gåfva af din hand,
Som lossar mig ur syndens band.
6. Så, milde Gud! i dig jag äger
En Fader, som ledsagar mig,
Din röst uti mitt hjerta säger,
Att detta namn behagar dig.
Allt vittnar, Herre! att du är:
Mitt hjerta, att du är mig när.
5.
5. We den, som säger: Gud ej är!
Hans mörka väg till döden bär
Igenom jemmerdalen.
Med kropp och själ till jorden böjd,
Han har i lyckan ingen fröjd
Och ingen tröst i qvalen.
Han känner ej den ljufva lott,
För Herrans skull att göra godt,
Och af odödlighetens hopp
Hans slagna mod ej friskas opp.
O Gud, vår Gud! hur jemmerlig,
Föraktelig,
Är matken menskan utom dig!
2. Om du, Allsvåldige! ej är,
Hvem skapte och på händren bär
Den sköna, vida verlden?
För solar, stjernor, utan slut,
Hvem skrifver lag och stakar ut
Den jemna, ljusa färden?
O! hvilken stakar ut för mig
