Allt hvad godt, jag ägt och njutit,
Af din nådes brunn har flutit.
Skulle jag ej älska dig,
Som så högt har älskat mig?
4. Jesu blod, som för mig runnit,
Ljuset, lifvet i min själ,
Barnaskapet, som jag vunnit,
Hoppet om ett evigt väl,
Anden, som rättfärdiggörer
Och på lifsens väg mig förer;
Allt ju ropar högt till mig:
Älska Gud, som älskat dig!
5. O! hur skall jag vedergälla
Allt det goda, som utgår
Af din kärleks rika källa?
Njuta det jag blott förmår.
Dock, om visligt jag använder
Skänkerna av dina händer,
Du ej mer af mig begär,
Du som idel kärlek är!
6. Lifva sjelf mitt kalla sinne,
Att dig älska öfver allt.
Werldens retelser försvidne
För det goda, du befallt.
Ware kärlek, tro och lydnad
Evigt själens sanna prydnad!
Ware du min själs begär,
Du som idel kärlek är!
7. Jord och himmel må försvinna,
Må försmäkta själ och kropp;
Salig dock jag mig skall finna,
Om du är min del, mitt hopp.
Dubbel salighet sig gjuter
I det goda, som jag njuter,
Då i tron jag älskar dig,
Du som först har älskat mig.
8. Gud! att jag dock älska kunde
Dig så rent, så högt jag bör!
Snart, ack! snart den dagen stunde,
Då jag dig, blott dig tillhör;
Då jag, lyftad öfver gruset,
Ser ditt ansigte i ljuset
Och ej skiljes mer från dig,
Du, som evigt älskar mig!
220.
Jag vill dig prisa, Gud, min styrka!
Jag vill dig evigt hålla kär:
I allt och framför allt dig dyrka,
Skall evigt bli min själs begär.
Jag endast dig vill höra till,
Och vet, att du mitt bästa vill.
2. Hvi har ej förr min kärlek brunnit
Till dig, som älskar mig så högt?
Hvi har min själ så sent dig funnit?
Hvi har hon sökt sitt väl så trögt?
När detta allt jag tänker på,
Av blygd, o Gud! jag tystna må.
3. Min tid förgick, mitt lif förtärdes,
Ett rof för syndiga begär,
Och mer och mer mitt hjerta snärdes
I världens nöjen och besvär;
På villans stig jag, yr och djerf,
