Kallar mig från villans spår
Och med löften hjertat gläder:
Tränge denna milda röst
Djupt uti mitt väckta bröst!
4. Sanning, Gud, den lära är,
Som af dig förkunnad blifver
Och sitt eget vittne bär
I den kraft, hon hjertat gifver:
Ware denna kraft mitt stöd
Till att göra det du bjöd!
5. Sanning, Herre, är den pligt,
Du mitt hjerta föreskrifver;
Gif, att denna fordrans vikt
Dyr och outplånlig blifver,
Dyr för mitt och andras väl,
Outplånlig ur min själ!
6. Minsta tanke och begär,
Som ifrån din sanning viker,
Idel synd och villa är,
Som förtjusar men besviker.
Hjertats lugn på lifvets stig
Är att tro och lyda dig.
7. Förr skall himmel, haf och jord
Till sitt forna intet falla
Än du, Gud, ett enda ord,
Det du talat, återkalla.
Oföränderlig och sann
Dig du ej förneka kan.
6) Godhet och barmhertighet.
14. Fader, under detta namn
Nalkas jag med hopp och gjuter
Mina suckar i din famn.
Viss att du mig ej förskjuter.
Du en faders hjerta bär
För ditt barn, som hjelp begär.
2. Då du mig från villans stig
Kallar och till bättring väcker,
Då jag ångerfull till dig,
Herre, mina händer sträcker,
Du en faders hjerta bär
För ditt barn, som hjelp begär.
3. Då du gläder med din röst
Hjertat, som i oro sväfvar,
Då du styrker detta bröst,
Som sin vanmakt ser och bäfvar,
Du en faders hjerta bär
För ditt barn, som hjelp begär.
4. Då din kärleks ömma vård
Jag i nödens timma röner,
Äfven då du synes hård
Och mig vägrar mina böner,
Du en faders hjerta bär
För ditt barn, som hjelp begär.
5. Fader, må ditt hjertelag
Dig ett tacksamt bröst bereda.
Må din kärlek dag från dag
Mig till dygd och vishet leda,
Att jag dig i hjertat bär
Och som barn din hjelp begär.
15. Allt det goda, som mig fägnar,
Allt, o Fader! du mig ger.
