236 Christel. Sinn
ren. Han , som mig håll så kär, Han,aom min ungdom ledde Miu fram- tidq väl bereáde, Han nu af döden borlrycktz'fr. 2. Hvem skall mig un- dervisa, Guds verk att se och prisa? Hvem värda sig om mig? Hvem vill i nöd och fara, Min hjelp hår-efter vara, Min ledare på dygdens stig? '5. Fast mina tårarptröm- “13,6138 vill hans ord ei giommaz. "Gud år'diu "Wån gch Far; Han ”aldrig ol'vq'gifver Den ”honom trogen blifvér "Och släds iår 'sina "ögon har". r _ 4. Tack, Fader! för din lära. Ack! må den frukter bära' Uti mitt un- ga bräst. Till Gud du mig har visat; Han, som med sorgen risat, Han skäll ock glfya hopp och erst. A' 5. Till Gud, somhjel- pen sänder. Jagi min , nod °min vander. 0 In- derlosas Far! Wid den- na här jag heder: Till Barnet skåda neder, Och sielfi nåd min Fader Var. . v.. 6. O du, som blom- slren kläder Och minsta fågeL gläder! Tänk ock igår] på mig: Du, som höll hamen kår: , O Je-
e och Förhrder
su! låt din åra På mig, ditt barn, förklara sig.
7. Mitt hjerta, Gud! bevara För syndens fal- ska man Qch råtta'mi- na fel. Gör siåle'n till din hydda, 'Och sjelf ditt verk ' beskydda ,e 0 Gud! mitt .hjertas Lrost, min de” i
8. Qm meuskor får mig emma, A615! låt mig aldrig glomma , Att .tacka dem och dig. Om de mig från sigskiuo ta, Låt mig den tröaten njuta , Att aldrig du lör- skjuter mig.
9. Ack! låt den gode Axidr-n Mig leda städa ' vid handen, Att jag en gång hos dig Får skåda salig vorden, Den Fader, som_ på jorden Så ömt och troget älskat mig.
Wid en Moder: dåd.
'1, som för i mig Såin- nerlig Till Gud har bedt ocg: vakat, Och da- ggns frojd, För min skull, nojd, Samt nattens ro iöraakatc - _ 2. Ej mer du. är; Och ingen här Blir så mot ig tillasinnea. Så huld- rikt. brost, Så ljuilig
._ rost,
