Dem, som akta på hans röst.
Då skall vara i gemen
Wårt bekymmer det allen,
Att vi Gud, hvars folk vi äre,
Öfver allting älska läre.
5. Ty han vill då till oss komma,
Som en morgonrådnad klar,
Och bebåda sina fromma,
Att hans dag skall komma snar:
Salighetens ljusa dag,
Då, med nåd och välbehag,
Guds, vår Faders, milda öga
Ser till oss ifrån det höga.
(Gerhard. Brask.)
390. En Gud med faders hjertelag
Och välbehag
Har skickat våra stunder;
Han pröfvar oss i nödens dag
Med hårda slag,
Men styrker oss derunder
Hans ord står fast,
Om klippan brast
Och jorden skalf
Och himlens hvalf
Spred lågor, skräck och dunder:
Han gör stor ting och under.
2. Uppfriskas, efter solens brand,
Den heta sand
Af milda skurars flöden,
Så får ock en bedröfvadt land
Af Herrans hand
Hugsvalelse i nöden.
Wår Gud är stor!
Bland oss han bor,
Till oss han ser
Med godhet ner,
Och leder våra öden,
I lifvet och i döden.
3. När Herren öfver jordens rund
I fasans stund
Sin vredes thordön sänder,
Då vackla menniskors förbund
Uppå sin grund,
Då bäfva folk och länder.
Men vi se opp
Till Gud, vårt hopp;
Med oss är Gud,
All verldens Gud,
Som oss, med allmaktshänder,
Allt till det bästa vänder!
4. När Herren, efter sorg och strid
Och mulen tid,
Än hoppets morgon tänder,
Och hugnar, nåderik och blid,
Med fröjd och frid
Betryckta folk och länder:
Då höjs vår röst
Till Gud, vår tröst;
Med oss är Gud,
All verldens Gud,
Som oss, med fadershänder,
Allt godt af höjden sänder!
391. En jemmerlig och usel ting
Är lifvet, och tar snarligt slut.
Dödsengeln sväfvar allt omkring
Och öfver verlden ropar ut:
Fåfänglighet! Förgänglighet!
2. Allt, som på jorden anda har,
Till jorden faller för hans glaf,
Och sorgen ensam lefver qvar,
Att rista på den vida graf.
Fåfänglighet! Förgänglighet!
