Af skapelsen och lifvet, sig förråder,
Hur skön då måste sjelfva källan vara,
Den evigt klara!
6. O ljusets, fridens, salighetens källa!
När skall du för mig din rena våg uppvälla?
Hvem förer mig till dina friska flöden?
Den stilla döden.
7. War tröst, min ande! hoppas, bed, försaka!
Dig vännen vinkar: du skall se och smaka
Hur ljuf han är, och sjunka i hans armar,
Som sig förbarmar.
8. Snart till den strand, der böljor sig ej häfva,
Lik arkens trötta dufva, skall du sväfva;
Till Herdens famn, lik rädda lammet, ila
Och der få hvila
482. Mina ögon snart sig lycka,
Och ej öppnar här igen;
Snart jag handen af min vän
Här skall sista gången trycka,
Och se'n få en sömn så söt
I den stilla jordens sköt!
2. Hennes famn oss snart förenar.
Ostörd hvila, ljuglig ro.
Sakta under jorden gro,
Liksom guld och ädla stenar.
Bruket utaf gråt och qval
Lägges af i dödsens dal.
3. Heta äro smärtans tider,
Hårda äro stridens prof,
Ack! men snart ej görs behof
Mera smärta, flera strider.
Kämpa själ! en kamp så god!
Segren vinns i Jesu blod.
4. Öfver molnen skall du ila,
Frälsad, fri och fröjdefull,
Medan i den tysta mull
Trötta kroppen njuter hvila;
Han, som i hägnad tar,
Har ock den i sitt förvar.
5. Ack, hur sällt, att hafva lefvat!
Ack, hur skönt att kunna dö!
Tiden, lik en stormig sjö,
Bakom den, som seglen refvat,
Brusar fjerran mer och mer,
Då jag himlastranden ser.
6. Lofver Gud! jag hamnen hunnit.
Ser på mig! en liten tid
Har jag möda haft och strid
Och stor hugnad har jag funnit.
Gråt ej, efterblefne vän!
Gud förenar oss igen.
483. En fridens engel ropar: kom!
Och hjertat skall ej vackla!
När döden sakta vänder om
Den bleka lifvets fackla.
Så nöjd jag far den tysta färden:
Jag är så trött, så mätt på verlden.
2. Jag fann ej det jag sökte här,
Med all min svett och möda;
Jag fann, att denna mark ej bär
Den goda hoppets
