Sida:Psalmboken (1819).djvu/335

845.
Herre, när skall jag dig skåda?
O, när vill du kalla mig?
Frälst ur tidens qval och våda
Längtar jag att nalkas dig,
Nalkas dig i himlens höjd,
I den salighet och fröjd,
Som, af nåd mig lofvad vorden,
Är mitt enda hopp på jorden.

2.
Att de trogna sällagöra
Har den Högste der beredt
Glädje, hörd af intet öra,
Ljus af intet öga sett.
Oskulden i snövit skrud
Får sin krona der af Gud;
Hopp och kärlek, tron och bönen
Framgå der till segerlönen.

3.
Herren bland sin englaskara
Sjelf på thronen sitter der,
Att hans härlighet förklara
Deras röst förenad är.
Trefalt helig, store Gud,
Sjunga de med glada ljud;
Bland de harpor, som de röra,
Skall man ock min lofsång höra.

4.
Och mitt öga skall, förklarat,
O min Jesu, skåda dig.
Herrens råd skall, uppenbarat,
Till beundran lyfta mig.
Evig som min salighet
Blifva skall min tacksamhet,
Ingen syndig lusta störa
Helga känslor, som mig röra.

5.
Frestelsen skall mer ej finna
Wägen till mitt rena bröst;
Ångrens tår skall aldrig rinna,
Intet qval skall fordra tröst;