Här förenas, införlifvas
Jord och himmel,
Gud och vi.
5. Nu jag följer dina fjät,
Du som älskade och blödde!
Hur du lefde, hur du dödde,
Må min tro förkunna det.
Du, som i din sista smärta,
Äfven tänkte huld på mig!
Jag med dig uti mitt hjerta,
Lefver, dör, står upp med dig.
82.
O Gud! hvarthän ett hjerta drifs,
Som syndig åtrå leder!
Det fall, det afgrundsdjup ej gifs,
Dit ej det störtas neder.
En Jesu vän, som njöt hans bröd,
Så syndig vinning väljer,
Att till en grym, oskyldig död,
Sin Frälsare han säljer!
2. Ja, rörda själ! en billig harm
Hos dig mot honom brinner;
Dock märk, om ej i egen barm
Du samma falskhet finner;
Med lika syndiga begär,
Som Jesu död förvållde,
Ej mindre såld af dig han är,
Än Judas honom sålde.
3. Besinna, att det ock är du,
Som ökat Jesu smärta,
Och märk, om du ej bär ännu
Förrädarn i ditt hjerta:
En synda-art, som gör dig böjd,
Att jord för himmel välja
Och, för en falsk och brottslig fröjd,
Din Gud och nästa sälja.
4. O Gud! hvad flärd, som, dagligt spord,
Mot dig föröfvad blifver!
Hur mången, ack! vid nådens bord
Dig falska kyssar gifver!
Hur mången dig som Herre än
Med hycklad fromhet prisar!
Hur mången helsar dig som vän;
Och trolöshet dig visar!
5. För sådant svek och skrymteri,
O Jesu! mig bevara,
Och i min svaghet statt mig bi,
Att fly begärens snara
Det minsta fjät på lastens stig
Lär mig med afsky skåda
Och ej min egen själ och dig
För stoft och flärd förråda.
83.
Offret stundar:
Blöd, mitt sinne!
Lambet till försoning går.
Örtagården, fallets minne,
Hemsk i nattens svepning står.
Ack! de fallnas vän derinne
Svettas blod och tröst ej får.
2. Dödsens dom är redan skrifven
Och förgäfves bönens ljud.
