Si, Guds Helige är blifven
Klädd i blodig offerskrud.
Herrans Christ är öfvergifven
Utaf menniskor och Gud.
3. O I fallne! så allena
Jorden bär välsignelsen.
Så, från jordens ogräs rena,
Himlens skördar blomstra än.
Så försonta, sig förena
Gud och menniskor igen.
4. När, förlåten af de sina,
Jesus bär all verldens skuld,
Löser oss med död och pina,
Ej med silfver eller guld:
Nådens strålar åter skina,
Gud är oss i Christo huld.
5. Waka, Christen kom att smaka
Kalken af hans blodsförbund.
Werldens lusta glad försaka;
Jesus är din sällhetsgrund:
O! förmåtte du ej vaka,
Ropar han, med mig en stund?
6. Stunden ilar, bed, var trogen,
Följ din Frälsare förnöjd,
Intill döden redebogen,
Under korset tåligt böjd!
Bed och vaka och blif mogen,
Jordens son! för himlens fröjd.
84.
Min Frälsare, hvad själave
Du lider i Gethsemane,
Ho kan det rätt beskrifva?
Hur helvetets och dödsens qval
Och alle bäckar Belial
Dig, Jesu! der omgifva!
Du går,
Än står,
Qvider, bäfvar
Och upphäfver
Dina händer
Till de himmels trösteländer.
2. Ack, käre Fader! sade du,
Om det dock möjligt vore nu,
Att dessa kval, så många,
Den bittra kalk, den djupa nöd,
Som bränner med sin avgrundsglöd,
Mig kunde undangånga;
Ber jag:
Förtag
Denna qvida;
Dock så vida,
Gud! din vilja
Täckes henne från mig skilja!
3. Du svettas blod uti din nöd,
Emedan dig Guds vredes glöd
Så jämmerligen plågar.
Alltsom en matk så ömkelig
På marken våndas du, och dig
En ängel trösta vågar.
Ack, hvad Blodbad!
Ack, hvad smärta
I ditt hjerta!
Hvad för pina
Du utstår för synder mina!
4. Jag har förskyllt och mig har bordt
För allt det onda, som jag gjort,
Sjelv utstå sådan smärta.
Jag skulle denna bitterhet
Med evig skräck och grufsamhet
Ha smakat i mitt hjerta:
Lida,
Qvida
För synd mina