Med en blick upprätta kan:
Den sitt fall, som Petrus, gråter,
Den dig älskar så som han.
Se min tår, min bittra smärta;
Se, dig älskar dock mitt hjerta;
Jesu! du min barndoms vän!
Tag mig till ditt barn igen.
86.
Du går, Guds Lamb, du milda,
Oskyldiga och rena!
Att oss, från Gudi skilda,
Med Gud igen förena.
Ditt hjerta bär vår sveda,
Att våra hjertan freda.
Pris vare dig, o Jesu!
2. Du såg de hårda banden,
De fasansfulla öden;
Bedröfvad var dig anden,
Bedröfvad intill döden.
Dock, rörd af vårt elände,
Du qvalen snart ej kände.
Pris vare dig, o Jesu!
3. Att kunna oss välsigna,
Du låter dig förbanna.
De tyngda skuldror digna,
Blod droppar från din panna.
Den kalk, som vreden rågar,
Du ensam tömma vågar.
Pris vare dig, o Jesu!
4. Fast englars legioner
Din bön kan nederkalla,
Fast öfver himlathroner
Din vink förmår befalla;
Du villig bojan tager
Och tålig bördan drager.
Pris vare dig, o Jesu!
5. Men Gud, som dig ej skonat,
Min synd mig nu förlåter.
Hugsvaladt och försonadt,
Mitt hjerta lefver åter.
Mitt hjerta jag dig gifver
Och din för evigt blifver.
Pris vare dig, o Jesu!
87.
Se menniskan! ack, hvilken lott
Den kärleksfulle Medlarens är vorden!
Ack, hvilken lön den Gode fått,
Som steg med himlens salighet till jorden!
2. En menskoson ej lidit har
Så oförskyld, så grym, så gränslös smärta.
En tyngd, så svår, ej någon bar:
Han bär all verldens synder på sitt hjerta
3. Se menniskan! För menskors skuld
De hvassa törnen i hans panna tryckas;
Dock är hans blick så lugn, så huld,
Som skulle han af ros och lager smyckas.
4. Bespottad, qvald och höljd med blod,
Han under hån och slag vill digna neder;
Men lider allt med tålamod,
Och tyst till Gud för sina bödlar beder.
