Att efter sann omvändelse,
Min blick, min sista blick må vändas
I tron till min Försonare.
5. Från oss, så brottsliga som svaga,
Är straffet, Jesu! vänt mot dig:
Min Gud! min Gud!, du hördes klaga,
Hvi har du öfvergifvit mig?
Så, när jag mig förlåten finner
I nöden, gif, att af ditt blod
Mot frestelsen jag styrka vinner
Och under bördan tålamod.
6. Förrän ditt hufvud ses nedfalla,
Mig törstar, man dig sucka hör,
Och man med ättika och galla,
En svamp mot dina läppar för.
O kärleksfulle! när du lider,
För dig en vattudryck ej finns,
På plågans läger när jag qvider,
Gif att din sista stund jag mins.
7. Alltså, du är ett offer vorden;
Som Gud och menniska du bragt
Till slut ditt dyra värf på jorden:
Allt är fullkomnadt, har du sagt.
Hvad tröstrikt ord!
Du målet hunnit,
Och vi ett stöd att tryggas vid:
På synd och verld och död du vunnit
Och oss beredt en evig frid.
8. Och nu mot himmelen sig höjer
Den sista sucken i ditt bröst,
Och, som ditt hufvud ned sig böjer,
Du ropar med en upphöjd röst:
O Fader! uti dina händer
Min anda jag befaller nu!
Till himlen, dit han återländer,
Oss med din röst ledsage du.
9. Dig Jesu Christe! vare ära,
Dig, som i allt ditt lefverne,
I ditt exempel som din lära,
Har låtit oss din ömhet se,
Och denna kärlek utan like
I dina sista andedrag!
Må vi förenas i ditt rike
Och här dig nalkas hvarje dag.
96.
Wi tacke dig, o Jesu god,
Som rinna lät ditt dyra blod!
Från satans makt och arga list
Har du oss löst, o Jesu Christ.
2. Wi bedja dig, sann Gud och man!
Slit sönder våra synders band,
Fräls oss ifrån en evig död,
Och statt oss bi i all vår nöd.
3. Bevara oss för syndamen:
När korset trycker, var ej sen,
Att hjelpa, styrka, stödja så
Att det för svårt ej vara må.
