Sida:Psalmboken (1819).djvu/82

Den här sidan har korrekturlästs
76
Återlösningen.


100.
Ditt lidande har nått sitt slut;
O Jesu! du har kämpat ut,
För oss den svåra striden.
Ej förr, än frid åt oss du vann,
Du ville njuta friden.

2. Så hvila, gode Herde! nu.
Du förr ej fristad haft,
der du Ditt hufvud luta kunnat.
Det tjäll, du ej bland menskor fann,
Dig hårda klippan unnat.

3. Du stilla graf! du sälla bo!
Min Jesus helgat har din ro.
När dödsens afton skymmer,
Som han, jag somna skall förnöjd,
Från möda och bekymmer.

4. Du tunga sömn! du långa natt!
Min Jesus målet för dig satt.
När lifsens morgon flammar,
Som han, jag träda skall med fröjd,
Utur min hvilokammar.

101.
Den munn är tyst, som bad så ömt
För menskors arma slägte,
Och kärleken den kalk har tömt,
Som heligheten räckte.
Till ro den gode Herden går,
Som gaf sitt lif för sina får:
Från qval och strid och möda
Han hvilar hos de döda.

2. Men evigt ej, o menskors Wän,
Din hjord du öfvergifver;
En liten tid och så af den
Du återfunnen blifver.
Det korn, som dödt i jorden var,
Skall, efter korta väntansdar,
Stå upp och frukter bära,
Att hela verlden nära.

3. O lifsens Förste, som steg ned
I grafvens mörka sköte!
Mig i din nåd och sanning led
Till dödsens vissa möte.
När från en verld, af oro full,
Jag sänkes i den tysta mull,
Må du min själ förvara
Bland dina frälstas skara!


8) Jesu uppståndelse.


102.
Hvad ljus öfver griften!
Han lefver, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,
O salighets höjd!
Från himmelen helsad,
Han framgår i glans,
Och verlden är frälsad,
Och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
Och vakten har flytt för hans Andas flägt,
Och afgrunden bäfvar. Halleluja!

2.
Här var mellan ljuset
Och mörkret en strid;
Dock segrade ljuset
För evig tid.
Nedstörtad är döden;
Och tron står opp,