Bland jordiska öden,
Med himmelskt hopp.
I sörjande qvinnor! hvem söken I här?
Den lefvande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!
3. Så himlen med jorden
Försonade sig.
Så grafven är vorden
Till glädjen en stig.
I hufvun, som böjdens
Wid korsets fot,
Upplyftens och fröjdens
Trots verldens hot!
Kom, skingrade hjord! till din Herde igen:
Han lefver! han lefver, och följer dig än
Osynlig från himlen. Halleluja!
4. Nu stormen, o tider!
Hans kyrka står fast.
Som ljuset, sig sprider
Hans lära med hast.
Ut gå i all verlden
Hans sändningabud,
Och vittna bland svärden
Och bålen om Gud
Och vittna om honom, o tröst i all nöd!
Som, död för vår synd, blef genom sin död
En Förstling till lifvet. Halleluja!
5. I fromme! hvi klagen,
Hvi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen
Och natten förbi!
Snart jorden upplåter
Sin famn till er ro;
Snart uppstån I åter,
Likt kornen som gro.
Han sjelf, som dem sådde, skall komma till slut
Och samla in skörden; men skilja förut
Ogräset från hvetet. Halleluja!
103.
Sitt öga Jesus öppnat har,
Och mörkret är fördrifvet.
Det helga lif han återtar,
Som var för oss utgifvet.
Hjelten fram ur grafven går,
Och på hans segerfana står:
Uppståndelsen och lifvet.
Halleluja!
2. Till ljusets rymder nu mitt lopp,
Mitt hjertas hopp, skall sträckas.
Jag skall stå opp, som han stod opp,
Jag skall med honom väckas
Till ett lif, som ej förgås,
Som av förgängelsen ej nås,
Av synden ej befläckas.
Halleluja!
3. Du död, hvar är din udd?
Hvar är Din seger, avgrunds-skara?
Det lif, som Jesus mig beskär,
Kan ingen död befara.
Evigt hör jag honom till,
Som sade: ”Där jag är, jag vill
Att mine skola vara.”
Halleluja!
104
Nu kommen är vår Påskafröjd:
Pris, Jesu, dig i himmelshöjd!
Ur grafvens djup befrias vi;
När sjelf derur du framgår fri.
