2. Det barn, som föds, till dig man bär;
Till dig man flyr i döden.
Om du i lyckan bortglömd är,
Man söker dig i nöden.
Der oskuld trycks, där dygd blir hädd,
I sorgens hus, på plågans bädd
Din tröst allena gäller.
3. Kom, Jesu! var i ve och väl,
I lif och död oss nära,
Och gjut i hvar förkrossad själ
Din Ande med din lära.
Oss styrka gif till helig strid
Och samla oss i evig frid,
Då du all verlden dömmer.
119.
Den korta stund, jag vandrar här,
Hvad fruktar jag och klagar?
Han som den gode Herden är,
Han mina steg ledsagar.
Han, som gaf lifvet för sin hjord,
Än med sin Anda och sitt ord
Är när oss alla dagar.
2. Jag hör hans röst och känner den
Och går, dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
Han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
Den svaga i sin famn han tar,
Upprättar dem som falla.
3. Han styrker mig med lifsens bröd
Wid nådens helga källa,
Der Andans kraft mot synd och död,
Der frid och fröjd uppvälla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
Blott jag ej viker från hans spår,
Jag ej skall modet fälla.
4. O du som sade: "Ingen kan
De mina från mig taga",
Dig mot en verld jag ropar an,
Som vill mig från dig draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
Som till din Faders sälla hem
Du lofvat att ledsaga.
5. Hur tomt är allt hvad verlden har!
Hur korrt dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då en hvar
Af oss skall hädanfara.
Och då, hvad är all lycka här,
Emot det löftet: "Hvar jag är,
Der skolen I ock vara!"
120.
Ack! bliv hos oss, o Jesu Christ!
Ty afton är nu kommen visst.
Din helga läras klara ljus
Låt alltid lysa i ditt hus.
2. Nu är en fast bedröflig tid:
Förskjut oss ej, o Herre blid!
Låt oss behålla, i vår nöd,
Din nåd och sanning, till vår död.
3. Helt syndigt går nu hos oss till;
Din kyrka hjelp, o Herre mild!
Gif ljus och Anda med ditt ord,
