Det blifvit oss föräradt.
Ty är ock bland betryck och brist
Wårt hopp till Herren fast och visst,
Wårt hjerta oförfäradt.
6. Oss lysa skall hans nådes sken,
När vi hans ord förfäkte,
Hans lära bibehålle ren
Bland ett fördärfvadt slägte.
I honom under all vår strid
Wi finne seger, vänte frid;
Med honom allt vi mäkte.
122. O Gud! vår broder Abels blod
Till dig från jorden ropar.
Än rasar ondskans öfvermod,
Än brott på brott hon hopar.
Dock vid allt otrons öfverdåd
De dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
Ty Jesu blod der talar.
2. Korsfäst! de ropte om Guds Son,
Och Barabbas behöllo.
I Christi fjät, med qval och hån
Hans trogna vittnen föllo.
Men ordet lefver efter dem
Som ljus åt verlden gifvit,
Då av din prakt, Jerusalem,
Ej sten på sten förblifvit.
3. Och si! då en rättfärdig man
Står fram att sanning yrka,
All verldens makt ej fruktar han;
Guds sak ger honom styrka.
Förgäfves ondskan tänder skär
Och till hans död sig väpnar:
Hans uppsyn lik en engels är,
För hvilken brottet häpnar.
4. Åt himlen lyftande sin syn,
Den fromme går att lida
Och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
För dem hans ofärd göra,
Och dör med lugn; ty en gång skall
Dock mörkrets makt upphöra.
5. Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
Fast det i moln sig döljer.
Det goda segra skall till slut,
Fast verlden det förföljer.
Och han som kom i Faderns namn,
Skall än välsignad komma,
Och samla i en evig hamn
Från tidens storm de fromma.
123. Zion klagar med stor smärta,
Ropar i sin tröstlöshet,
Gjiter ut sitt sorgsna hjerta
För den, som dess hjerta vet;
Säher : "Herren hafver sig
Bortvändt, öfvergifvit mig.
Han ej mer sig låter finna;
Fåfängt mina tårar rinna."
